JUBILATE REX

Med mindre än att jag skriver typ tre inlägg på en dag, vilket aldrig kommer hända i mitt långsamma liv, kommer april gå till historien som den minst produktiva sedan jag inledde min bloggkarriär. Detta duger naturligtvis inte, människan kan aldrig nöja sig med att leva på gamla meriter (annat än när hon fått det hon vill, då kan hon istället ägna sig åt att hindra så många som möjligt från att få samma sak) utan under denna period av livet, som Erikson - den galne gamle psykologen - kallar "tidig vuxendom" gäller det att klura ut balansen mellan isolation och intimitet. Ett konstruktivt sätt att ta makten över denna glidande skala (han menar ju nämligen att båda i sig är hotande och farliga och att den kloka och värdiga människan därför just lär sig att "hantera" dem, även om han nog skulle säga att isolation är farligare - något som skulle kunna vara värt ett kapitel i sig) är att skriva sig till intimitet; genom att producera skrift som andra läser framställs en bild av individen som socialt duglig - eller, med ännu en amerikansk psykologklyscha, någon där det extroverta dominerar över det introverta - och därmed någon som balanserar genom livets kriser på ett förtjänstfullt sätt. Att minska sin produktion skulle alltså, med en sedvanligt svepande generalisering, innebära att den extroverta personligheten håller på att ge vika för den introverta: individen börjar bli tömd på allt utåtriktat och sluter sig därför in i sig själv.

Min balansgång mellan isolation och intimitet står och faller för tillfället mest med min relation till en databas. Dagarna i ända sitter jag och försöker skapa logisk systematik, försvarbara kategorier och allmän ordning. De 2183 individer vars uppgifter jag laborerar med är snart lika bekanta som den avsevärt mycket mindre skara som samlats i min telefonbok, i varje fall vet jag betydligt mer om de förstnämndas aggregerade och differentierade utbildningsinvesteringar än om de sistnämndas dito. Men vem vore jag att klaga, såhär på vår konungs födelsedag!

UPPÅT! FRAMÅT!

Förmodligen var det sista gången jag åkte från Märstat igår, föräldrarnas flytt går på fredag och jag har ingen anledning att åka dit igen denna vecka. Därför var det varken fel eller konstigt att bussen på väg till stationen sakta rullade förbi en brinnande papperskorg. Ända sen jag blev mutat att gå i skola i sthlm, när jag var 10, har jag haft en relation till Märstat lika onödig och tröstlös som en papperskorg som brinner. Identitetslögner bildas av att att bo på ett ställe och vara hemma på ett annat. Det är bara den lilla zonen av Märstat som utgörs av just föräldrahemmet, och vissa sentimentala noder som skolan, dagis, gamla huset och några särskilda platser, som har haft med mig att göra, resten har successivt blivit mer och mer främmande. Precis som människorna. Jag har ofantligt svårt, till mina sociala föräldrars ohöljda glädje och förvåning, att se att de jag gick i skola eller dagis med över huvud taget finns. Än mindre finns som sociala varelser med band till mig - och jag till dem. Jag har suttit på den där bussen varje morgon och varje eftermiddag i 9 skolår och dessutom varje gång jag skulle till min identitet i sthlm. Varje gång har jag isolerat mig, inte hälsat, inte blivit en social varelse förrän jag antingen kom fram till sthlm eller innanför dörrarna till villan. Den jag var i Märsta fram till 10 års ålder har inget att göra med min relation till Märstat därefter. Jag-då och jag-nu har olika hem, trots att vi - tills nu - räknat samma hus som prototypen för ett hem. Märstat har mer och mer också äcklat mig, det har varit antitesen till sthlm. Nu väntar och hoppas jag bara på att min kära syster också ska flytta därifrån, så att jag aldrig mer behöver sitta de där 37 minuterna - i den bästa av världar - på de pendeltåg som blivit symbolen för mitt hat.

NON SEQUITOR

Ett par kalla konstateranden är på sin plats. Jag gör inte några anspråk på att täcka hela bilden, varför jag nu skulle ha en ambition att göra det, eller på att ge en rättvisande bild, men det är min bild och jag skulle dö för min rätt att måla den.

Något jag inte är: Energisk
Något jag inte gör: Engagerar mig
Något jag är: Posör
Något jag gör: Koketterar

För tillfället känner jag precis (nåväl inte precis eftersom det kommer från en annan horisont än min) som profeten skaldade:
"Ena näven knyter jag, klå upp dom rika ryter jag,
men andra näven håller koll, på chips med dipp och fjärrkontroll".

Idag kommer vi inte närmare sanningen än så här, jag beklagar!

TEMPUS FUGIT

Tiden och jag, det är ett kapitel för sig. Särskilt saker som strukturerar och påverkar upplevelsen av tiden och jag, det är inte bara ett kapitel - utan en encyklopedi. Det är inte så att vi bråkar, eller har ett hatiskt förhållande till varandra, utan snarare att vi saknar något egentligt förhållande. För tillfället är det en viss bemärkelse av tidsupplevelsen jag har hängt upp mig på, som har att göra med upplevelsen av tiden beroende på tillgången till resurser. Som student har jag vant mig vid, och lärt mig, att leva på ungefär 7000 i månaden, plus spridda skurar av föräldrapengar och allmosor. På sommaren är det ungefär samma belopp det rör sig om, fast i konstiga klumpar och lånesituationer. Att vänja sig vid att leva på denna inte helt enorma summa handlar såklart mycket om att snåla; efter räkningar, busskort och allt annat är betalt brukar i runda slängar dryga tvåtusenlappen finnas kvar. En summa som medger ett maximalt dagligt spenderande à ca 60-70 kronor. Av naturliga anledningar och logiska skäl övertrasseras denna budget regelbundet, en resa turochretur Uppsala går exempelvis på två dagsutgifter, men resulterar varken i mättnad eller en konkret vara. Lika logiskt följer därför att pengarna inte räcker, de börjar vanligtvis sina en dryg vecka innan nya trillar in på kontot. Denna tillvaro, som jag lärt mig och vant mig vid under de senaste fem åren, innebär därför en ständig väntan på varje nytt utbetalningsdatum - studielånet/semesterlönen blir den heliga Graalen. Upplevelsen av tiden i en tillvaro som denna är uppenbart ryckig; den innehåller kvalitetsmoment i tät koppling till nya pengar och intensiv längtan till nästa när pengarna börjar ta slut. En pedagogisk skiss skulle visa på ett allt annat än jämt tidsflöde, något jag tror krävs för att upplevelsen av tiden inte ska vara en börda, utan istället en kurva som stiger monstruöst i samband med varje 25:e och därifrån hastigt avtar. För att ta en liknelse alla kan ta till sig: det är som om livets bilfärd endast skulle ske genom att hoppa framåt med hjälp av startmotorn - så man gör om man fått motorstopp på en järnvägskorsning. Jag vill, sammanfattningsvis, ha en tidsupplevelse i en stadigare och jämnare fart. Pengar är livets bensin.

DEN GODA VILJAN

Som en liten chock kom insikten, när jag tillfälligt övergav Pynchon och Proust och andra författare jag läser ungefär lika gärna för att jag vill ha läst dem som för att jag gillar det de skrivit. Chocken, detta perfekta ord, bestod i hur hög läshastigheten blir när man istället läser Söderberg eller Sagan. Det påminner mig om den tid när tid fanns för att sluka böcker - något jag ägnade mycket tid åt på den tiden. Timmar, nästan till och med dagar, i sträck kunde jag ligga på sängen och plöja mig igenom sida efter sida, kapitel efter kapitel, bok efter bok, ja du fattar. Nackdelen med att ha en biblioteksförälder är att mycket av det jag läst inte finns kvar, utan de flesta böckerna är återlämnade. Egentligen skulle jag vilja ha alla, även om det är smått orealistiskt, för en egen version av den biografiska sorteringen av skivor i High Fidelity. Proust kan man äta ungefär 2-3 sidor i stöten, sen måste man upp och andas och med Pynchon måste man ständigt vara på helspänn, även om han går att läsa i större bitar i taget, för att inte tappa tråden eller glömma bort vem som för tillfället står i fokus. Med den farten växer samlingen förfärande långsamt.

Jag funderar för övrigt på att skriva en bok. Än så länge är bara titeln klar, men jag tror att resultatet kan bli mycket spännande: "Vi som sa att vi aldrig sa hora, men gjorde det ändå, och dessutom drog politiskt icke-korrekta skämt, i gäng eller när ingen som säkert skulle klaga hörde".

Det här är min favorit från dokumentären som social arkitektur, som gick på SVT härom veckan:"Habitat '67" av Moshe Safdie, som också var hans genombrott. Det är byggt i moduler, men med tanken att varje lägenhet ska ha en egen trädgård. Lysande!

SOLUS IPSE

När jag började detta, bloggandet alltså, tänkte jag inte att jag skulle stå så mycket i fokus. Jag tänkte snarare på klipska analyser av samhället och skopor av förakt mot allt som är fel i verkligheten och fantasin in den, enligt mitt sätt att se på saken. Förakt pyser jag nog ur mig, men analyser, det har det varit ont om. Inte för att jag inte är någon person som vägrar att analysera, utan för att livet alltid kommer i vägen. Det är så, livet: i vägen! Vår generation (jag skriver till en föreställd gemenskap av 80-talister), vi som inte byggde Sverige, vi som inte bygger alls, vi har bara oss. Vi står liksom i vägen. Framstegstanken är inte så sexig när den kommer till oss, utan snarare som en smutsig dröm, en byk att tvätta, något att förhålla sig till. Vi kan problematisera, men vi kan inte konstruera, för konstruktion är blott och bart en konstruktion. Den svenska skolan har inte lärt oss någonting, förutom mantrat att alla ska med och praktiken att den som tar, han får. Inget ont i det, förutom att det är lite ljummet. Vi har ett land, som i modern tid är byggt av ett arbetarparti vars självbild bygger på en romantisk fantasi om vad det innebär att arbeta, att göra rätt för sig, och som i 80 år har demonstrerat mot sig självt var 1:a maj. 1900-talets fin de siècle resulterade i att nyliberalerna blev socialliberaler - vilken avant garde!

Som tur är, för att slippa ta ansvar, kan jag gömma mig i självförverkligande och självförhärligande. Skriva in mig själv i ännu en uppsats, köpa mig ändå fler akademiska poäng. Men som verklig tur är, är det det bästa jag vet. Och det enda jag kan...

JAG OCH DU (JAG)

- hur pinsamt det är att söka gamla stämningar och inte finna dem. Att läsa om en bok, som man hållit av, eller höra en opera, som man förr kunde lägga in allt möjligt i och lite till - och sitta tomhänt och undra, vart det tog vägen.
- Ja, sade Martin, det är en underlig och beklämmande känsla. Man känner det som om man hade förpliktelser att hålla mot sitt förflutna, som om man begick en trolöshet... Och man kan inte göra något åt det. Varför är det egentligen så pinsamt, är det kanske därför att det inte finns någon kärandepart i målet, inga bestämt formulerade krav att bemöta? Ty käranden, det är inte den bok eller den musik, som man har förlorat greppet på, inte stämningen som viker undan - käranden, det är ens eget gamla jag, och det är ju dött och begravet, det är upphävt och vederlagt av det nya, det har ingen talan att föra och likväl för det ett slags talan - där ligger motsägelsen, och det finns ingenting så pinsamt som en motsägelse, när den inte är komisk.

Nu tänker jag på minnen igen, trots mina åsikter om sentimentalitet. Söderberg är bra på att hantera minnen - och filtrera upplevelsen av dem. Eller, jag tänker inte på minnen. Jag tänker på handlingar och val, så klart. Framför allt så tänker jag på misstag. Mina minnen av misstag har förvånansvärt lite att göra med vad jag faktiskt gjort, utan med hur jag i efterhand hade velat, även om det inte var möjligt när det skedde. Det är så minnen är, något man kan tänka på, inget som har någon egentlig innebörd, ingen substans. Man försöker fånga sig själv som man har varit, men utan att nå vad man var, utan för att nå vad man är i förhållande till vad man vill minnas att man var. Hur många misstag är det rimligt att tänka sig att man gör? De är förstås aldrig misstag när de sker, utan blir misstag. Jag vet om några, som stör mig, men mycket som skulle kunna vara misstag erkänner jag inte. De är bara handlingar.

Å andra sidan, den svenska byråkratin, i sitt esse:
CSN: "2007-04-04 - Ett brev har kommit in."
Vi gör inga misstag, vi har kontroll. Det vi kan säga med säkerhet är att ett brev har kommit in.

FORTSKAFFNING OCH FRAMSTEG

Det är alltid lite kul, och samtidigt också lite tragiskt, när något som knappast definierar sig som en del av marknaden uppenbarligen känner ett behov av att ta till marknadens knep för att göra allmänheten uppmärksam på någonting som inte, om det ska vara som avsändaren tänkt, får uppfattas som en vara. Förvirrande? Nej, då. I tunnelbanan hänger just nu affischer som svenska kyrkan uppenbarligen har beställt, som gör reklam för Påsk. På ett möte inom svenska kyrkan måste de alltså haft en diskussion som handlat om att människor inte i tillräckligt stor omfattning är bekanta med påsken. Påsken måste marknadsföras, den måste uppmärksammas och den måste sälja. Påsken är ett problem, får man intryck av att kyrkan har tänkt. Den är inte vad den en gång var. Därför beställer de affischer med en bild på en kyckling och texten (ungefär, jag minns inte exakt) "Fira PÅSK - Livet segrar". Jag tror att de tänkt att de måste ha en kyckling med, för annars förstår inte kreti och pleti vad påsk är - påsk är kyckling. Den potentiella påskkonsumenten kan också, efter att ha hittat in på svenska kyrkans hemsida bli än mer övertygad om påskens förträfflighet genom fina fakta om dymmelonsdagen, påskens budskap och hemliga koder. Därför överväger jag i år att köpa påsken.

Vädret, som har varit lite för bra för att sitta inne och upprätta arkiv och se ut på, gör att jag vill ha en bil. Kanske skulle jag köpa min kära systers fräsiga vrålåk, om hon framhärdar i att vilja sälja den. Frihetskänslan, den som vi insupit från filmer som vanishing point (självklart versionen där Jason Priestley gör ett ömsint porträtt av en solidarisk radiopratare) och a perfect world, är så tätt knuten till bilen att kopplingen inte längre går att komma ifrån. Bilen, som Kevin säger, är en tidsmaskin. Helst skulle jag vilja ha den här:

Vidare kan jag glatt meddela att min passion för reservoirpennor är fortsatt stark och inte heller ser ut att mattas av. När jag skulle skriva en grej lite hastigt och inte hade någon reservoirpenna i närheten råkade jag göra misstaget att skriva det med en vanlig penna, en produkt jag faktiskt inte rört på lite drygt en månad (förutom när jag skriver under bankkortskvitton, givetvis). Det var ett misstag, det fanns ingen som helst mening i själva skrivandet, i processen. Det var som om jag skrev bara för att ha något skrivet, inte för att ha en fin stund när jag gjorde det.

Eftersom dagens tema verkar vara putslustiga länkar (minns: man vet inte vad man gör förrän man har gjort det) får jag väl gå ut med flaggan i topp.