MEDGÅNGENS MOTSTÅND

De är ett vackert par, de två M-en. Samtidigt som jag fått min efterlängtade bekräftelse och entrébiljett in i den värld jag ägnat de senaste fem åren åt att fjäska för kunde det alltid varit lite bättre och ändå mer ryggdunk. Att söka en plats och få en annan är en bitterljuv upplevelse. Det blir en brottningsmatch mellan den rödbyxbeklädda bitterheten över att bli ratad - på otroligt byråkratiska och pälsputsande grunder - och den blåbyxparaderande stoltheten att någon har hittat på ett jobb bara för mig och därmed hjälpt till att både slicka mina sår och ge mig en stor stor tårta av självrespekt. Även om det inte nu blir grannt med blåsorkester, tamburmajorer och hejarklacksrop som jag kommer kliva in i Academia utan jag stolpar in tillsammans med bandet och får ett backstagepass till de coola efterfesterna har jag märkt att min nöjdhet har nått oanade höjder. Jag är skitnöjd. Hur man än vänder och vrider på det har jag fått ungefär precis det jag ville ha, med undantag för en viss osäkerhet om hösten 2008. Men det är bra för min karaktär och mentalitet att bli infasad i en mer vuxen verklighet än att få hela käppen uppkörd på en gång. Lönen börjar ticka in redan om en månad och sedan kommer den att dimpa ner oftare än jag än så länge tror att jag kan spendera. Det är en himmelsvid skillnad mellan 7300 i månaden och 20000, som blir min nya lön. Det är dessutom, som ytterligare solsken över min egoparad, mer än vad som är grundlönen för den plats jag egentligen trodde att jag skulle få.

Nu hänger jag på biblioteket för att göra mig förtjänt av klapparna och förbereda mig för den stundande Paris-veckan. Det är jag, en tjej med en laptop som låter onödigt mycket och en äldre man som frustar varje gång han hittar nåt i sina böcker. Som tur är sker det inte så ofta, utan han bläddrar desperat och länge mellan varje frust. I alla fall så är det ungefär bara vi på hela universitetsbiblioteket. Jag har byggt ett litet fort av stora volymer av biografiska uppslagsverk som skydd mot omvärlden och härifrån kommer jag fortsättningsvis styra mina undersåtar.

Förutom en viss rotlös sentimentalitet och saknad är allt väl.

BIOGRAFI

Vissa dagar. Ja, det räcker nog så. Eller: vissa perioder. Plötsligt är allt inte bara helt ok, utan kanske till och med bra. De är inte där jämt, men jävlar när de kommer! Allt fungerar för tillfället precis så som jag tror att livet ska fungera. Jag behöver inte knöggla in mig för mycket i att tänka på arkitektur eller sociologi för att få livet att rulla på, utan har återanpassat mig till den sociala världen och till hälsosamt (inte som du tror) liv. Det kanske inte är så logiskt stringent resonemang, intelligent analys eller spännande slutsatser, men man behöver inte låta varje del av livet underkastas en preussisk ordning. För ett tag ska jag leva i en dekonstruerad värld. Det är sommar och livet är en grej som funkar. Trogna läsare belönas därför med följande bildvisning av nyliga händelser:

Fika i Vasastan, Martin och Sofia tillfälligt inte i bild

Stockholm, jävlar alltså!

Jag tittar på Eva när hon tittar på Stockholm

Martin och Daniel tittar på en bok jag fått av Martin. Jag tittar också på den

Tjusig nybliven polis och dito doktorand

Bryggsegling, vin i glasen och Lotte och jag

Andreas och Victor är Brommakillarna

SOCIOPATOLOGI

Det bästa med att sova länge är de fina drömmar som brukar dyka upp ungefär när man egentligen borde ha gått upp. Morgonen innehöll en sådan. Eftersom jag är lärarbarn och därför definierar all framgång genom skolframgång var tematiken uppenbar: en sociologibattle. En främling och jag skulle, förmodligen för att imponera på någon, tävla i vem som bäst kunde analysera Durkheims och Bourdieus syn på religionens funktion samt på förhållandet mellan aktör och struktur i deras respektive teoribildningar. Behöver jag nämna att jag vann storstilat?

EXTRALINGVISTIK

Jag bryter min tillfälliga bloggexil med ett kort meddelande. Det här kan vara det roligaste jag läst på länge:

Efter att ha gjort sitt 15:e mål för säsongen firade han med att gestikulera mot klubbens president. Han visade den italienska gesten för "15" och sedan "nu sticker jag".

Det handlar självklart om David Trezeguet som bråkar med Juventus ledning om ett påstått dåligt nytt kontrakt inför återtåget till Serie A. Bäst är förmodligen att det finns en vedertagen italiensk gest för siffran 15, men att den lille David lyckades förmedla "nu sticker jag" medelst gester är också uppseendeväckande. Jag är väldigt glad att journalistkåren har så gedigen utbildning att de kan uttyda dessa subtila koder mellan spelaren och en person långt upp på läktaren. Om jag skulle försöka illustrera "nu sticker jag" skulle jag förmodligen göra det med en charad och inte med en gest. Jag tror bestämt att framtidens målgester har börjat formas.