WORDLESS CHORUS

Vilken sommar, jag säger bara det! Då har jag varken sagt för mycket eller för litet. Särskilt informativt är det inte såklart, men känslan - den är där. Det har varit en sommar i resandets tecken och en höst som än så länge ser ut att följa samma fysiska struktur. Sommaren inleddes i ett litet kaos men gick förvånansvärt fort över i välbehag och i samma veva började också flygandet och farandet och orden försvann någonstans på vägen. Jag har ännu inte erövrat sådan reflektion och överblick att återberättandet skänker någon form av logik åt sammanhang och skeenden, men jag sörjer inte förlusten än. Ett startskott gick till Skövde, sedan följde i snabb och lysande takt Vadstena, Paris, Linköping, Gotland, Vadstena, Motala, Vadstena igen, New York och München. Inom bara ett par dagar kan vi lägga Bergen och Oslo till listan också när BillBottaBistros tour fortsätter och sedan följer, hoppeligen, fler turer till lycklig ort.

Livet måste nog gå lite i perioder, ibland är den introvert och ibland motsatsen. Det märkliga med denna dikotomi är att det introverta stadiet på denna arena är förenat med produktion och uttryck medan den extroverta blir synonymt med tystnad och agerande på vad vi skulle kunna kalla för scenen istället för bakom kulisserna. Struktur och överblickbarhet kommer dock automatiskt när cykeln har börjat vänja sig vid sina nya progressioner. Hav därför förtröstan, ordet är ännu inte, och kommer förmodligen aldrig att bli, enbart kött.

SOMMARLEDIGT

Jag vill bara flagga för att det inte kommer bli så mycket skrivet för tillfället. Under den senaste veckan har jag varit på en fullkomligt utmattande kurs i Paris och har närapå tappat min förmåga att uttrycka mig på vilket språk som helst, även om det var en väldigt tillfredsställande känsla att målmedvetet gå till École des hautes études en sciences sociales iklädd kavaj och med portfölj i handen. De kommande veckorna kommer inte heller vara i bloggvärldens närhet, utan kommer ägnas åt förlustelser och distansarbete från landet, förhoppningsvis varvat med någon utflykt.

MEDGÅNGENS MOTSTÅND

De är ett vackert par, de två M-en. Samtidigt som jag fått min efterlängtade bekräftelse och entrébiljett in i den värld jag ägnat de senaste fem åren åt att fjäska för kunde det alltid varit lite bättre och ändå mer ryggdunk. Att söka en plats och få en annan är en bitterljuv upplevelse. Det blir en brottningsmatch mellan den rödbyxbeklädda bitterheten över att bli ratad - på otroligt byråkratiska och pälsputsande grunder - och den blåbyxparaderande stoltheten att någon har hittat på ett jobb bara för mig och därmed hjälpt till att både slicka mina sår och ge mig en stor stor tårta av självrespekt. Även om det inte nu blir grannt med blåsorkester, tamburmajorer och hejarklacksrop som jag kommer kliva in i Academia utan jag stolpar in tillsammans med bandet och får ett backstagepass till de coola efterfesterna har jag märkt att min nöjdhet har nått oanade höjder. Jag är skitnöjd. Hur man än vänder och vrider på det har jag fått ungefär precis det jag ville ha, med undantag för en viss osäkerhet om hösten 2008. Men det är bra för min karaktär och mentalitet att bli infasad i en mer vuxen verklighet än att få hela käppen uppkörd på en gång. Lönen börjar ticka in redan om en månad och sedan kommer den att dimpa ner oftare än jag än så länge tror att jag kan spendera. Det är en himmelsvid skillnad mellan 7300 i månaden och 20000, som blir min nya lön. Det är dessutom, som ytterligare solsken över min egoparad, mer än vad som är grundlönen för den plats jag egentligen trodde att jag skulle få.

Nu hänger jag på biblioteket för att göra mig förtjänt av klapparna och förbereda mig för den stundande Paris-veckan. Det är jag, en tjej med en laptop som låter onödigt mycket och en äldre man som frustar varje gång han hittar nåt i sina böcker. Som tur är sker det inte så ofta, utan han bläddrar desperat och länge mellan varje frust. I alla fall så är det ungefär bara vi på hela universitetsbiblioteket. Jag har byggt ett litet fort av stora volymer av biografiska uppslagsverk som skydd mot omvärlden och härifrån kommer jag fortsättningsvis styra mina undersåtar.

Förutom en viss rotlös sentimentalitet och saknad är allt väl.

BIOGRAFI

Vissa dagar. Ja, det räcker nog så. Eller: vissa perioder. Plötsligt är allt inte bara helt ok, utan kanske till och med bra. De är inte där jämt, men jävlar när de kommer! Allt fungerar för tillfället precis så som jag tror att livet ska fungera. Jag behöver inte knöggla in mig för mycket i att tänka på arkitektur eller sociologi för att få livet att rulla på, utan har återanpassat mig till den sociala världen och till hälsosamt (inte som du tror) liv. Det kanske inte är så logiskt stringent resonemang, intelligent analys eller spännande slutsatser, men man behöver inte låta varje del av livet underkastas en preussisk ordning. För ett tag ska jag leva i en dekonstruerad värld. Det är sommar och livet är en grej som funkar. Trogna läsare belönas därför med följande bildvisning av nyliga händelser:

Fika i Vasastan, Martin och Sofia tillfälligt inte i bild

Stockholm, jävlar alltså!

Jag tittar på Eva när hon tittar på Stockholm

Martin och Daniel tittar på en bok jag fått av Martin. Jag tittar också på den

Tjusig nybliven polis och dito doktorand

Bryggsegling, vin i glasen och Lotte och jag

Andreas och Victor är Brommakillarna

SOCIOPATOLOGI

Det bästa med att sova länge är de fina drömmar som brukar dyka upp ungefär när man egentligen borde ha gått upp. Morgonen innehöll en sådan. Eftersom jag är lärarbarn och därför definierar all framgång genom skolframgång var tematiken uppenbar: en sociologibattle. En främling och jag skulle, förmodligen för att imponera på någon, tävla i vem som bäst kunde analysera Durkheims och Bourdieus syn på religionens funktion samt på förhållandet mellan aktör och struktur i deras respektive teoribildningar. Behöver jag nämna att jag vann storstilat?

EXTRALINGVISTIK

Jag bryter min tillfälliga bloggexil med ett kort meddelande. Det här kan vara det roligaste jag läst på länge:

Efter att ha gjort sitt 15:e mål för säsongen firade han med att gestikulera mot klubbens president. Han visade den italienska gesten för "15" och sedan "nu sticker jag".

Det handlar självklart om David Trezeguet som bråkar med Juventus ledning om ett påstått dåligt nytt kontrakt inför återtåget till Serie A. Bäst är förmodligen att det finns en vedertagen italiensk gest för siffran 15, men att den lille David lyckades förmedla "nu sticker jag" medelst gester är också uppseendeväckande. Jag är väldigt glad att journalistkåren har så gedigen utbildning att de kan uttyda dessa subtila koder mellan spelaren och en person långt upp på läktaren. Om jag skulle försöka illustrera "nu sticker jag" skulle jag förmodligen göra det med en charad och inte med en gest. Jag tror bestämt att framtidens målgester har börjat formas.

UPPÅT? FRAMÅT?

På tåget till Uppsala idag diskuterade jag med mig själv ett lustigert ämne. I USA har Disney byggt Celebration, i Storbritannien finns det på prins Charles's ägor byggda Poundbury, i Kina byggs små kopior av Sigtuna: alla är storslagna exempel på utopism i vår tid. Här i Sverige bubblar byggbranschen som vore det 80-tal men nyurbanismidealen införlivas endast i smådoser, i några kvarter här och var - Järla Sjö, S:t Eriksområdet, Sickla Handelskvarter. Inte för att nyurbanismen som sådan är särskilt mycket att hurra för, kanske finns det till och med - som dess belackare gör - anledning att bua och plädera för att avbryta denna utveckling även i Sverige, men det är inte vad som står i fokus just nu. Poängen är att idén inte dras till sin spets här. De utländska exemplen skulle verkligen kunna ses som efterföljare av Ebenezer Howards idealträdgårdsstad - förverkligad i Letchworth - även om de inte följer just hans principer för hur en stad ska vara utformad för att göra nytta och bringa lycka och ordning till invånarna. Utopismen är uppenbarligen inte död, förutom i Sverige. Här tycks inte finnas grogrund för en driftig själ att övertyga finansiärer, företag, föreningar, organisationer, landägare och så vidare om det förträffliga - nej, det moraliskt riktiga - i att bygga den goda staden. Principerna importeras istället lite ljummet utan innehåll. Jakriborg är lustigt och så, men utopism är det knappast. Kan det vara så att Sverige har övergivit framstegstanken?

PERSPEKTIV

Det värsta som kan hända, om jag inte överdriver, är att - när dygnet förvridits in absurdum - strax före halv tolv bli så sugen på kinamat att man skulle kunna döda. Tänk, cashewnötter, kyckling skuren på lustiga ledder och purjolök i någon sås vars ingredienser du aldrig kommer få veta! Mitt ständiga behov av att unna mig saker och belöna mig när jag tycker att jag varit duktig sätts helt ur spel när jag inte omedelbart kan tillfredsställa mina matbehov. Den konstiga butiken på Hägerstensvägen är visserligen öppen, men att ställa sig och laga kinamat nu, i full vetskap om att hemlagad kinamat är en torftig ursäkt, nej jag tror inte det.

Mitt monster till uppsats blev i alla fall färdigt idag, eller för stunden färdigt i alla fall. Därför måste jag, ovillkorligen, belöna mig. Det är med andra ord dags att hitta surrogat för kinamat...

FRIHETEN

Det behövde kanske ta sin tid. Det är i alla fall nu, när jag är (väldigt väldigt nära) 25 år gammal som jag inser hur friheten känns. Den absoluta alltså. Friheten som är en liten apa som sitter på axeln och guppar och stör när man pratar, tänker och lyssnar. Jag kan göra precis vad jag vill, vilket jag inte så ofta gör. Jag upptäcker saker jag förmodligen borde ha upptäckt och värnat om när jag flyttade hemifrån för ungefär 6 år sen, men först nu ser storheten i. På väg från ICAt, den monumentala promenaden på cirka 70 meter som jag går tur och retur två-tre gånger en bra dag, när jag mumsande på en bit lakritsstång insåg att jag faktiskt mumsade på en bit lakritsstång samtidigt som jag bar hem den fantasilösa kreation jag skulle tillreda till middag. Det var då jag såg storheten. Även om jag inte gör så mycket med den, så har jag den: friheten. Apan och jag väljer våra strider, sätter våra tider, diskar när vi diskar och sover gott om nätterna. Som vanligt saknas bara en bil. Ok, och lite till.

Mitt förvridna dygn - eftersom jag ändå aldrig får något gjort före 11 finns ju ingen poäng med att gå upp tidigare - gör att jag om nätterna har ljuva problem. Efter att det dagliga arbetet avslutas ungefär när Seinfeld börjar är början en dans i parken, men sen, runt tolv, börjar besvären. Antingen kan man titta på Conan O'Brien ELLER så kan man avnjuta den underbara serien VIP, med Pamela Anderson som naiv livvaktsfirmaföreståndare. Och så blir klockan 1: gamla fina CSI-avsnitt, med en övernaturlig tilltro till naturvetenskap ELLER F/X, min gamla favoritserie. Oftast blir det ett evigt zappande. Så kan också friheten kännas.

NATURENS GODIS

Den gångna veckan har varit den sjukaste på mycket länge. Inte för att någonting hänt, förutom en trevlig och mycket välkommen dag i sällskap av de norska tu, utan för att jag knappt har lämnat lägenheten alls. Problemet med att ha en rätt dålig grunddisciplin är att när någonting sedan verkligen behöver göras, blir arbetsbelastningen helt enorm. Uppsatsen blev i alla fall tillräckligt färdig för att söka med, och nu väntar jag på att min framtid ska bli avgjord.

Nu var det dock inte det jag har samlat er här för att prata om. Utan det var något jag fick som en liten bonus när jag för några dagar sen pratade med min mor i telefon och i sedvanlig ordning beklagade mig över min flitighet och mina arbetstider som aldrig gav utrymme för lunch och vettig middag. Hon sa något mycket fängslande, som har stannat hos mig sedan dess: ät frukt, sa hon. Frukt! En produkt jag fullkomligt missat. Följande har jag nu mumsat i mig mer frukt än jag vanligtvis gör på ett halvår. Frukt är kalas, clementiner är goda, bananer är mums och till och med äpplen har sina ljusa sidor. Om jag skulle gissa, skulle jag säga att frukt är en av de saker jag äter mindre av än genomsnittssvensken. Saker jag konsumerar mer än genomsnittssvensken är:

* Bacon
* Pistage- och cashewnötter
* Chips
* Rotfrukter
* Dessertost
* Cognac, Whisky och framför allt Marc (vilket nog inte är så svårt)
* Spenat
* Muskot
* Rödvin

Inspirerad av dagens TV-tablå har jag fått två idéer, en till en serie och en till en filmsvit. 1) Jakten på en tjänsteman: Hasse Aro åker Sverige runt och intervjuar människor som varit involverade vid rekryteringen av en vakant plats vid en förvaltning. Reportaget innehåller rekonstruktioner av processen. 2) En filmserie om det 1:a till och med det 5:e sinnet. Jag ser framför allt emot premiären av filmen om det 3:e sinnet, luktsinnet är oöverträffat.

För övrigt: Om frukt är naturens godis är godis kulturens frukt.

PARIS, JE VIENS À TOI

Då var det klart! I början av juli åker jag till Paris, för en veckas kurs i l'analyse géométrique des données på Centre de Sociologie Européenne. Det blir vandrarhemsboende och mat av ungefär samma dignitet, men det kan jag knappast bekymra mig för. Istället bör jag kanske lite stillsamt fundera över hur jag ska kunna delta fullständigt i diskussioner om geometrisk dataanalys, fördelarna med euklidisk klassificering, moln av individer och axelmodaliteter på franska, när jag endast rudimentärt förstår det på svenska. Men det är bagateller, så länge nån betalar mig för att åka till Paris och vara student är jag en lycklig kampare.

JÄRNSPIKAR

Norrorts Plåtslageri AB, så heter firman. Varför i allsin dar en firma vill heta norrorts när den ligger i Bandhagen, it beats me. Hur som helst, de ska sätta igen några ventilationskanaler i vår fastighet och därmed i min lägenhet och var inne i fredags för att mäta och skulle stövla in även i morse och göra själva jobbet. Jag väcks således tidigare än jag trott av telefonen, det är en man som ringer från nämnda firma för att kontrollera att det är OK med mitt lag att de kommer och hantverkar hos mig på morgonkvisten. Javisst, säger jag och lägger på. Sen måste jag ha somnat om för nästa gång jag glor på digitalsiffrornas information visar hon på 10.50. Märkligt, tänker jag, att de inte varit här och och etter märkligare att jag inte gått upp denna morgon när jag lovat mig själv att vara igång med uppsatsandet så arla som möjligt. Döm då om min förvåning när följande sker: jag vaknar av mig själv, klockan är ungefär 7.20 och det är ett par minuter kvar innan klockan ämnar ringa (eller snarare pipa hysteriskt och skräckinjagande). Om en stund inser jag att jag varken har väckts av ett telefonsamtal, alls haft ett sådant samtal eller vaknat och varit förundrad över att ingen kommit och besviken på mitt senfärdiga uppvaknande. Hjärnspöken, muttar jag, och hör hur det rasslar till i brevlådan. Ned dimper en liten lapp från Norrorts Plåtslageri AB som vänligt och koncist informerar om att de har för avsikt att dyka upp imorgon, den 15:e för "att arbeta med frånluftskanalerna i Er lägenhet". Och så går livet...

DIONYSOS, MIN VÄN!

En ny vana, som jag är inte helt säker på är nyttig, har börjat göra sig gällande. Vid den närmare eftertanke, som jag unnar mig lite då och då, visade det sig att jag faktiskt inte funnit för gott att lämna flaskan ifred en enda kväll på ett rätt bra tag. Häpnen icke, det är inga skäckinjagande volymer som passerar genom min sköra strupe. Snarare är det min form av medicin, i förakt och hat för alla andra. Det kanske är en öl eller några öl någonstans i U-sala, det må vara lite öl och snaps i den nya etagen i S:a, det kan mycket väl vara - och är dessutom oftast - ett, eller ett par glas rött ibland ersatt eller kompletterat av starkare doningar inom väggarna för mitt eget tjäll och hemman. Jag dricker inte sprit och gråter framför stereon, som poeten skrev, utan snarare är det ett trevligt sällskap framför La Liga-fotbollen eller i föraktet för östeuropeisk smak. Om man är vad man dricker har jag tydligen svalt mig en juicedos Dionysos.

Tre dagar i rad har jag åkt till u-tetet för att gräva i offentlig statistik, men jag är så ovan vid att umgås så intimt med siffor, kolumner och tabeller att jag misslyckas på någon liten bärande punkt. Därav de tre dagarna. Vore jag den hjälte jag drömmer om skulle det alltså räckt med ett besök, men Frescati, med sitt främmandeklingande namn, är - eller har i alla fall blivit - mitt alma mater, där jag grundlagt mitt akamiska rykte och kapital. Därför känns aldrig tunnelbanefärderna så dramatiska eller skrämmande, i dag tog jag till exempel tillfället i akt att läsa konklusionen i Mickes avhandling om transnationella strategier och hittade om inte uppslag så åtminstone underlag för en uppsats jag känner kommer bli något av det positivistiskaste (!) jag någonsin klurat ut.

DAGENS SYLVESTER

Jag lovar, praktiskt taget, att jag under maj kommer skriva mer än under april och då menar jag inte bara det självklara att jag ska producera en magisteruppsats på.. 2 ½ vecka.. utan även i denna reflexiva form. Men den här veckan funkar det bara inte, EDUCULT i Uppsala höll mig hemifrån tolv timmar igår och kommer upprepa bedriften med råge i morgon och däremellan vore det helt enkelt lysande om jag kunde göra lite av det som jag säger att jag gör till människor jag vill imponera på.

JUBILATE REX

Med mindre än att jag skriver typ tre inlägg på en dag, vilket aldrig kommer hända i mitt långsamma liv, kommer april gå till historien som den minst produktiva sedan jag inledde min bloggkarriär. Detta duger naturligtvis inte, människan kan aldrig nöja sig med att leva på gamla meriter (annat än när hon fått det hon vill, då kan hon istället ägna sig åt att hindra så många som möjligt från att få samma sak) utan under denna period av livet, som Erikson - den galne gamle psykologen - kallar "tidig vuxendom" gäller det att klura ut balansen mellan isolation och intimitet. Ett konstruktivt sätt att ta makten över denna glidande skala (han menar ju nämligen att båda i sig är hotande och farliga och att den kloka och värdiga människan därför just lär sig att "hantera" dem, även om han nog skulle säga att isolation är farligare - något som skulle kunna vara värt ett kapitel i sig) är att skriva sig till intimitet; genom att producera skrift som andra läser framställs en bild av individen som socialt duglig - eller, med ännu en amerikansk psykologklyscha, någon där det extroverta dominerar över det introverta - och därmed någon som balanserar genom livets kriser på ett förtjänstfullt sätt. Att minska sin produktion skulle alltså, med en sedvanligt svepande generalisering, innebära att den extroverta personligheten håller på att ge vika för den introverta: individen börjar bli tömd på allt utåtriktat och sluter sig därför in i sig själv.

Min balansgång mellan isolation och intimitet står och faller för tillfället mest med min relation till en databas. Dagarna i ända sitter jag och försöker skapa logisk systematik, försvarbara kategorier och allmän ordning. De 2183 individer vars uppgifter jag laborerar med är snart lika bekanta som den avsevärt mycket mindre skara som samlats i min telefonbok, i varje fall vet jag betydligt mer om de förstnämndas aggregerade och differentierade utbildningsinvesteringar än om de sistnämndas dito. Men vem vore jag att klaga, såhär på vår konungs födelsedag!

UPPÅT! FRAMÅT!

Förmodligen var det sista gången jag åkte från Märstat igår, föräldrarnas flytt går på fredag och jag har ingen anledning att åka dit igen denna vecka. Därför var det varken fel eller konstigt att bussen på väg till stationen sakta rullade förbi en brinnande papperskorg. Ända sen jag blev mutat att gå i skola i sthlm, när jag var 10, har jag haft en relation till Märstat lika onödig och tröstlös som en papperskorg som brinner. Identitetslögner bildas av att att bo på ett ställe och vara hemma på ett annat. Det är bara den lilla zonen av Märstat som utgörs av just föräldrahemmet, och vissa sentimentala noder som skolan, dagis, gamla huset och några särskilda platser, som har haft med mig att göra, resten har successivt blivit mer och mer främmande. Precis som människorna. Jag har ofantligt svårt, till mina sociala föräldrars ohöljda glädje och förvåning, att se att de jag gick i skola eller dagis med över huvud taget finns. Än mindre finns som sociala varelser med band till mig - och jag till dem. Jag har suttit på den där bussen varje morgon och varje eftermiddag i 9 skolår och dessutom varje gång jag skulle till min identitet i sthlm. Varje gång har jag isolerat mig, inte hälsat, inte blivit en social varelse förrän jag antingen kom fram till sthlm eller innanför dörrarna till villan. Den jag var i Märsta fram till 10 års ålder har inget att göra med min relation till Märstat därefter. Jag-då och jag-nu har olika hem, trots att vi - tills nu - räknat samma hus som prototypen för ett hem. Märstat har mer och mer också äcklat mig, det har varit antitesen till sthlm. Nu väntar och hoppas jag bara på att min kära syster också ska flytta därifrån, så att jag aldrig mer behöver sitta de där 37 minuterna - i den bästa av världar - på de pendeltåg som blivit symbolen för mitt hat.

NON SEQUITOR

Ett par kalla konstateranden är på sin plats. Jag gör inte några anspråk på att täcka hela bilden, varför jag nu skulle ha en ambition att göra det, eller på att ge en rättvisande bild, men det är min bild och jag skulle dö för min rätt att måla den.

Något jag inte är: Energisk
Något jag inte gör: Engagerar mig
Något jag är: Posör
Något jag gör: Koketterar

För tillfället känner jag precis (nåväl inte precis eftersom det kommer från en annan horisont än min) som profeten skaldade:
"Ena näven knyter jag, klå upp dom rika ryter jag,
men andra näven håller koll, på chips med dipp och fjärrkontroll".

Idag kommer vi inte närmare sanningen än så här, jag beklagar!

TEMPUS FUGIT

Tiden och jag, det är ett kapitel för sig. Särskilt saker som strukturerar och påverkar upplevelsen av tiden och jag, det är inte bara ett kapitel - utan en encyklopedi. Det är inte så att vi bråkar, eller har ett hatiskt förhållande till varandra, utan snarare att vi saknar något egentligt förhållande. För tillfället är det en viss bemärkelse av tidsupplevelsen jag har hängt upp mig på, som har att göra med upplevelsen av tiden beroende på tillgången till resurser. Som student har jag vant mig vid, och lärt mig, att leva på ungefär 7000 i månaden, plus spridda skurar av föräldrapengar och allmosor. På sommaren är det ungefär samma belopp det rör sig om, fast i konstiga klumpar och lånesituationer. Att vänja sig vid att leva på denna inte helt enorma summa handlar såklart mycket om att snåla; efter räkningar, busskort och allt annat är betalt brukar i runda slängar dryga tvåtusenlappen finnas kvar. En summa som medger ett maximalt dagligt spenderande à ca 60-70 kronor. Av naturliga anledningar och logiska skäl övertrasseras denna budget regelbundet, en resa turochretur Uppsala går exempelvis på två dagsutgifter, men resulterar varken i mättnad eller en konkret vara. Lika logiskt följer därför att pengarna inte räcker, de börjar vanligtvis sina en dryg vecka innan nya trillar in på kontot. Denna tillvaro, som jag lärt mig och vant mig vid under de senaste fem åren, innebär därför en ständig väntan på varje nytt utbetalningsdatum - studielånet/semesterlönen blir den heliga Graalen. Upplevelsen av tiden i en tillvaro som denna är uppenbart ryckig; den innehåller kvalitetsmoment i tät koppling till nya pengar och intensiv längtan till nästa när pengarna börjar ta slut. En pedagogisk skiss skulle visa på ett allt annat än jämt tidsflöde, något jag tror krävs för att upplevelsen av tiden inte ska vara en börda, utan istället en kurva som stiger monstruöst i samband med varje 25:e och därifrån hastigt avtar. För att ta en liknelse alla kan ta till sig: det är som om livets bilfärd endast skulle ske genom att hoppa framåt med hjälp av startmotorn - så man gör om man fått motorstopp på en järnvägskorsning. Jag vill, sammanfattningsvis, ha en tidsupplevelse i en stadigare och jämnare fart. Pengar är livets bensin.

DEN GODA VILJAN

Som en liten chock kom insikten, när jag tillfälligt övergav Pynchon och Proust och andra författare jag läser ungefär lika gärna för att jag vill ha läst dem som för att jag gillar det de skrivit. Chocken, detta perfekta ord, bestod i hur hög läshastigheten blir när man istället läser Söderberg eller Sagan. Det påminner mig om den tid när tid fanns för att sluka böcker - något jag ägnade mycket tid åt på den tiden. Timmar, nästan till och med dagar, i sträck kunde jag ligga på sängen och plöja mig igenom sida efter sida, kapitel efter kapitel, bok efter bok, ja du fattar. Nackdelen med att ha en biblioteksförälder är att mycket av det jag läst inte finns kvar, utan de flesta böckerna är återlämnade. Egentligen skulle jag vilja ha alla, även om det är smått orealistiskt, för en egen version av den biografiska sorteringen av skivor i High Fidelity. Proust kan man äta ungefär 2-3 sidor i stöten, sen måste man upp och andas och med Pynchon måste man ständigt vara på helspänn, även om han går att läsa i större bitar i taget, för att inte tappa tråden eller glömma bort vem som för tillfället står i fokus. Med den farten växer samlingen förfärande långsamt.

Jag funderar för övrigt på att skriva en bok. Än så länge är bara titeln klar, men jag tror att resultatet kan bli mycket spännande: "Vi som sa att vi aldrig sa hora, men gjorde det ändå, och dessutom drog politiskt icke-korrekta skämt, i gäng eller när ingen som säkert skulle klaga hörde".

Det här är min favorit från dokumentären som social arkitektur, som gick på SVT härom veckan:"Habitat '67" av Moshe Safdie, som också var hans genombrott. Det är byggt i moduler, men med tanken att varje lägenhet ska ha en egen trädgård. Lysande!

SOLUS IPSE

När jag började detta, bloggandet alltså, tänkte jag inte att jag skulle stå så mycket i fokus. Jag tänkte snarare på klipska analyser av samhället och skopor av förakt mot allt som är fel i verkligheten och fantasin in den, enligt mitt sätt att se på saken. Förakt pyser jag nog ur mig, men analyser, det har det varit ont om. Inte för att jag inte är någon person som vägrar att analysera, utan för att livet alltid kommer i vägen. Det är så, livet: i vägen! Vår generation (jag skriver till en föreställd gemenskap av 80-talister), vi som inte byggde Sverige, vi som inte bygger alls, vi har bara oss. Vi står liksom i vägen. Framstegstanken är inte så sexig när den kommer till oss, utan snarare som en smutsig dröm, en byk att tvätta, något att förhålla sig till. Vi kan problematisera, men vi kan inte konstruera, för konstruktion är blott och bart en konstruktion. Den svenska skolan har inte lärt oss någonting, förutom mantrat att alla ska med och praktiken att den som tar, han får. Inget ont i det, förutom att det är lite ljummet. Vi har ett land, som i modern tid är byggt av ett arbetarparti vars självbild bygger på en romantisk fantasi om vad det innebär att arbeta, att göra rätt för sig, och som i 80 år har demonstrerat mot sig självt var 1:a maj. 1900-talets fin de siècle resulterade i att nyliberalerna blev socialliberaler - vilken avant garde!

Som tur är, för att slippa ta ansvar, kan jag gömma mig i självförverkligande och självförhärligande. Skriva in mig själv i ännu en uppsats, köpa mig ändå fler akademiska poäng. Men som verklig tur är, är det det bästa jag vet. Och det enda jag kan...