WORDLESS CHORUS

Vilken sommar, jag säger bara det! Då har jag varken sagt för mycket eller för litet. Särskilt informativt är det inte såklart, men känslan - den är där. Det har varit en sommar i resandets tecken och en höst som än så länge ser ut att följa samma fysiska struktur. Sommaren inleddes i ett litet kaos men gick förvånansvärt fort över i välbehag och i samma veva började också flygandet och farandet och orden försvann någonstans på vägen. Jag har ännu inte erövrat sådan reflektion och överblick att återberättandet skänker någon form av logik åt sammanhang och skeenden, men jag sörjer inte förlusten än. Ett startskott gick till Skövde, sedan följde i snabb och lysande takt Vadstena, Paris, Linköping, Gotland, Vadstena, Motala, Vadstena igen, New York och München. Inom bara ett par dagar kan vi lägga Bergen och Oslo till listan också när BillBottaBistros tour fortsätter och sedan följer, hoppeligen, fler turer till lycklig ort.

Livet måste nog gå lite i perioder, ibland är den introvert och ibland motsatsen. Det märkliga med denna dikotomi är att det introverta stadiet på denna arena är förenat med produktion och uttryck medan den extroverta blir synonymt med tystnad och agerande på vad vi skulle kunna kalla för scenen istället för bakom kulisserna. Struktur och överblickbarhet kommer dock automatiskt när cykeln har börjat vänja sig vid sina nya progressioner. Hav därför förtröstan, ordet är ännu inte, och kommer förmodligen aldrig att bli, enbart kött.

SOMMARLEDIGT

Jag vill bara flagga för att det inte kommer bli så mycket skrivet för tillfället. Under den senaste veckan har jag varit på en fullkomligt utmattande kurs i Paris och har närapå tappat min förmåga att uttrycka mig på vilket språk som helst, även om det var en väldigt tillfredsställande känsla att målmedvetet gå till École des hautes études en sciences sociales iklädd kavaj och med portfölj i handen. De kommande veckorna kommer inte heller vara i bloggvärldens närhet, utan kommer ägnas åt förlustelser och distansarbete från landet, förhoppningsvis varvat med någon utflykt.

MEDGÅNGENS MOTSTÅND

De är ett vackert par, de två M-en. Samtidigt som jag fått min efterlängtade bekräftelse och entrébiljett in i den värld jag ägnat de senaste fem åren åt att fjäska för kunde det alltid varit lite bättre och ändå mer ryggdunk. Att söka en plats och få en annan är en bitterljuv upplevelse. Det blir en brottningsmatch mellan den rödbyxbeklädda bitterheten över att bli ratad - på otroligt byråkratiska och pälsputsande grunder - och den blåbyxparaderande stoltheten att någon har hittat på ett jobb bara för mig och därmed hjälpt till att både slicka mina sår och ge mig en stor stor tårta av självrespekt. Även om det inte nu blir grannt med blåsorkester, tamburmajorer och hejarklacksrop som jag kommer kliva in i Academia utan jag stolpar in tillsammans med bandet och får ett backstagepass till de coola efterfesterna har jag märkt att min nöjdhet har nått oanade höjder. Jag är skitnöjd. Hur man än vänder och vrider på det har jag fått ungefär precis det jag ville ha, med undantag för en viss osäkerhet om hösten 2008. Men det är bra för min karaktär och mentalitet att bli infasad i en mer vuxen verklighet än att få hela käppen uppkörd på en gång. Lönen börjar ticka in redan om en månad och sedan kommer den att dimpa ner oftare än jag än så länge tror att jag kan spendera. Det är en himmelsvid skillnad mellan 7300 i månaden och 20000, som blir min nya lön. Det är dessutom, som ytterligare solsken över min egoparad, mer än vad som är grundlönen för den plats jag egentligen trodde att jag skulle få.

Nu hänger jag på biblioteket för att göra mig förtjänt av klapparna och förbereda mig för den stundande Paris-veckan. Det är jag, en tjej med en laptop som låter onödigt mycket och en äldre man som frustar varje gång han hittar nåt i sina böcker. Som tur är sker det inte så ofta, utan han bläddrar desperat och länge mellan varje frust. I alla fall så är det ungefär bara vi på hela universitetsbiblioteket. Jag har byggt ett litet fort av stora volymer av biografiska uppslagsverk som skydd mot omvärlden och härifrån kommer jag fortsättningsvis styra mina undersåtar.

Förutom en viss rotlös sentimentalitet och saknad är allt väl.

BIOGRAFI

Vissa dagar. Ja, det räcker nog så. Eller: vissa perioder. Plötsligt är allt inte bara helt ok, utan kanske till och med bra. De är inte där jämt, men jävlar när de kommer! Allt fungerar för tillfället precis så som jag tror att livet ska fungera. Jag behöver inte knöggla in mig för mycket i att tänka på arkitektur eller sociologi för att få livet att rulla på, utan har återanpassat mig till den sociala världen och till hälsosamt (inte som du tror) liv. Det kanske inte är så logiskt stringent resonemang, intelligent analys eller spännande slutsatser, men man behöver inte låta varje del av livet underkastas en preussisk ordning. För ett tag ska jag leva i en dekonstruerad värld. Det är sommar och livet är en grej som funkar. Trogna läsare belönas därför med följande bildvisning av nyliga händelser:

Fika i Vasastan, Martin och Sofia tillfälligt inte i bild

Stockholm, jävlar alltså!

Jag tittar på Eva när hon tittar på Stockholm

Martin och Daniel tittar på en bok jag fått av Martin. Jag tittar också på den

Tjusig nybliven polis och dito doktorand

Bryggsegling, vin i glasen och Lotte och jag

Andreas och Victor är Brommakillarna

SOCIOPATOLOGI

Det bästa med att sova länge är de fina drömmar som brukar dyka upp ungefär när man egentligen borde ha gått upp. Morgonen innehöll en sådan. Eftersom jag är lärarbarn och därför definierar all framgång genom skolframgång var tematiken uppenbar: en sociologibattle. En främling och jag skulle, förmodligen för att imponera på någon, tävla i vem som bäst kunde analysera Durkheims och Bourdieus syn på religionens funktion samt på förhållandet mellan aktör och struktur i deras respektive teoribildningar. Behöver jag nämna att jag vann storstilat?

EXTRALINGVISTIK

Jag bryter min tillfälliga bloggexil med ett kort meddelande. Det här kan vara det roligaste jag läst på länge:

Efter att ha gjort sitt 15:e mål för säsongen firade han med att gestikulera mot klubbens president. Han visade den italienska gesten för "15" och sedan "nu sticker jag".

Det handlar självklart om David Trezeguet som bråkar med Juventus ledning om ett påstått dåligt nytt kontrakt inför återtåget till Serie A. Bäst är förmodligen att det finns en vedertagen italiensk gest för siffran 15, men att den lille David lyckades förmedla "nu sticker jag" medelst gester är också uppseendeväckande. Jag är väldigt glad att journalistkåren har så gedigen utbildning att de kan uttyda dessa subtila koder mellan spelaren och en person långt upp på läktaren. Om jag skulle försöka illustrera "nu sticker jag" skulle jag förmodligen göra det med en charad och inte med en gest. Jag tror bestämt att framtidens målgester har börjat formas.

UPPÅT? FRAMÅT?

På tåget till Uppsala idag diskuterade jag med mig själv ett lustigert ämne. I USA har Disney byggt Celebration, i Storbritannien finns det på prins Charles's ägor byggda Poundbury, i Kina byggs små kopior av Sigtuna: alla är storslagna exempel på utopism i vår tid. Här i Sverige bubblar byggbranschen som vore det 80-tal men nyurbanismidealen införlivas endast i smådoser, i några kvarter här och var - Järla Sjö, S:t Eriksområdet, Sickla Handelskvarter. Inte för att nyurbanismen som sådan är särskilt mycket att hurra för, kanske finns det till och med - som dess belackare gör - anledning att bua och plädera för att avbryta denna utveckling även i Sverige, men det är inte vad som står i fokus just nu. Poängen är att idén inte dras till sin spets här. De utländska exemplen skulle verkligen kunna ses som efterföljare av Ebenezer Howards idealträdgårdsstad - förverkligad i Letchworth - även om de inte följer just hans principer för hur en stad ska vara utformad för att göra nytta och bringa lycka och ordning till invånarna. Utopismen är uppenbarligen inte död, förutom i Sverige. Här tycks inte finnas grogrund för en driftig själ att övertyga finansiärer, företag, föreningar, organisationer, landägare och så vidare om det förträffliga - nej, det moraliskt riktiga - i att bygga den goda staden. Principerna importeras istället lite ljummet utan innehåll. Jakriborg är lustigt och så, men utopism är det knappast. Kan det vara så att Sverige har övergivit framstegstanken?

PERSPEKTIV

Det värsta som kan hända, om jag inte överdriver, är att - när dygnet förvridits in absurdum - strax före halv tolv bli så sugen på kinamat att man skulle kunna döda. Tänk, cashewnötter, kyckling skuren på lustiga ledder och purjolök i någon sås vars ingredienser du aldrig kommer få veta! Mitt ständiga behov av att unna mig saker och belöna mig när jag tycker att jag varit duktig sätts helt ur spel när jag inte omedelbart kan tillfredsställa mina matbehov. Den konstiga butiken på Hägerstensvägen är visserligen öppen, men att ställa sig och laga kinamat nu, i full vetskap om att hemlagad kinamat är en torftig ursäkt, nej jag tror inte det.

Mitt monster till uppsats blev i alla fall färdigt idag, eller för stunden färdigt i alla fall. Därför måste jag, ovillkorligen, belöna mig. Det är med andra ord dags att hitta surrogat för kinamat...

FRIHETEN

Det behövde kanske ta sin tid. Det är i alla fall nu, när jag är (väldigt väldigt nära) 25 år gammal som jag inser hur friheten känns. Den absoluta alltså. Friheten som är en liten apa som sitter på axeln och guppar och stör när man pratar, tänker och lyssnar. Jag kan göra precis vad jag vill, vilket jag inte så ofta gör. Jag upptäcker saker jag förmodligen borde ha upptäckt och värnat om när jag flyttade hemifrån för ungefär 6 år sen, men först nu ser storheten i. På väg från ICAt, den monumentala promenaden på cirka 70 meter som jag går tur och retur två-tre gånger en bra dag, när jag mumsande på en bit lakritsstång insåg att jag faktiskt mumsade på en bit lakritsstång samtidigt som jag bar hem den fantasilösa kreation jag skulle tillreda till middag. Det var då jag såg storheten. Även om jag inte gör så mycket med den, så har jag den: friheten. Apan och jag väljer våra strider, sätter våra tider, diskar när vi diskar och sover gott om nätterna. Som vanligt saknas bara en bil. Ok, och lite till.

Mitt förvridna dygn - eftersom jag ändå aldrig får något gjort före 11 finns ju ingen poäng med att gå upp tidigare - gör att jag om nätterna har ljuva problem. Efter att det dagliga arbetet avslutas ungefär när Seinfeld börjar är början en dans i parken, men sen, runt tolv, börjar besvären. Antingen kan man titta på Conan O'Brien ELLER så kan man avnjuta den underbara serien VIP, med Pamela Anderson som naiv livvaktsfirmaföreståndare. Och så blir klockan 1: gamla fina CSI-avsnitt, med en övernaturlig tilltro till naturvetenskap ELLER F/X, min gamla favoritserie. Oftast blir det ett evigt zappande. Så kan också friheten kännas.

NATURENS GODIS

Den gångna veckan har varit den sjukaste på mycket länge. Inte för att någonting hänt, förutom en trevlig och mycket välkommen dag i sällskap av de norska tu, utan för att jag knappt har lämnat lägenheten alls. Problemet med att ha en rätt dålig grunddisciplin är att när någonting sedan verkligen behöver göras, blir arbetsbelastningen helt enorm. Uppsatsen blev i alla fall tillräckligt färdig för att söka med, och nu väntar jag på att min framtid ska bli avgjord.

Nu var det dock inte det jag har samlat er här för att prata om. Utan det var något jag fick som en liten bonus när jag för några dagar sen pratade med min mor i telefon och i sedvanlig ordning beklagade mig över min flitighet och mina arbetstider som aldrig gav utrymme för lunch och vettig middag. Hon sa något mycket fängslande, som har stannat hos mig sedan dess: ät frukt, sa hon. Frukt! En produkt jag fullkomligt missat. Följande har jag nu mumsat i mig mer frukt än jag vanligtvis gör på ett halvår. Frukt är kalas, clementiner är goda, bananer är mums och till och med äpplen har sina ljusa sidor. Om jag skulle gissa, skulle jag säga att frukt är en av de saker jag äter mindre av än genomsnittssvensken. Saker jag konsumerar mer än genomsnittssvensken är:

* Bacon
* Pistage- och cashewnötter
* Chips
* Rotfrukter
* Dessertost
* Cognac, Whisky och framför allt Marc (vilket nog inte är så svårt)
* Spenat
* Muskot
* Rödvin

Inspirerad av dagens TV-tablå har jag fått två idéer, en till en serie och en till en filmsvit. 1) Jakten på en tjänsteman: Hasse Aro åker Sverige runt och intervjuar människor som varit involverade vid rekryteringen av en vakant plats vid en förvaltning. Reportaget innehåller rekonstruktioner av processen. 2) En filmserie om det 1:a till och med det 5:e sinnet. Jag ser framför allt emot premiären av filmen om det 3:e sinnet, luktsinnet är oöverträffat.

För övrigt: Om frukt är naturens godis är godis kulturens frukt.

PARIS, JE VIENS À TOI

Då var det klart! I början av juli åker jag till Paris, för en veckas kurs i l'analyse géométrique des données på Centre de Sociologie Européenne. Det blir vandrarhemsboende och mat av ungefär samma dignitet, men det kan jag knappast bekymra mig för. Istället bör jag kanske lite stillsamt fundera över hur jag ska kunna delta fullständigt i diskussioner om geometrisk dataanalys, fördelarna med euklidisk klassificering, moln av individer och axelmodaliteter på franska, när jag endast rudimentärt förstår det på svenska. Men det är bagateller, så länge nån betalar mig för att åka till Paris och vara student är jag en lycklig kampare.

JÄRNSPIKAR

Norrorts Plåtslageri AB, så heter firman. Varför i allsin dar en firma vill heta norrorts när den ligger i Bandhagen, it beats me. Hur som helst, de ska sätta igen några ventilationskanaler i vår fastighet och därmed i min lägenhet och var inne i fredags för att mäta och skulle stövla in även i morse och göra själva jobbet. Jag väcks således tidigare än jag trott av telefonen, det är en man som ringer från nämnda firma för att kontrollera att det är OK med mitt lag att de kommer och hantverkar hos mig på morgonkvisten. Javisst, säger jag och lägger på. Sen måste jag ha somnat om för nästa gång jag glor på digitalsiffrornas information visar hon på 10.50. Märkligt, tänker jag, att de inte varit här och och etter märkligare att jag inte gått upp denna morgon när jag lovat mig själv att vara igång med uppsatsandet så arla som möjligt. Döm då om min förvåning när följande sker: jag vaknar av mig själv, klockan är ungefär 7.20 och det är ett par minuter kvar innan klockan ämnar ringa (eller snarare pipa hysteriskt och skräckinjagande). Om en stund inser jag att jag varken har väckts av ett telefonsamtal, alls haft ett sådant samtal eller vaknat och varit förundrad över att ingen kommit och besviken på mitt senfärdiga uppvaknande. Hjärnspöken, muttar jag, och hör hur det rasslar till i brevlådan. Ned dimper en liten lapp från Norrorts Plåtslageri AB som vänligt och koncist informerar om att de har för avsikt att dyka upp imorgon, den 15:e för "att arbeta med frånluftskanalerna i Er lägenhet". Och så går livet...

DIONYSOS, MIN VÄN!

En ny vana, som jag är inte helt säker på är nyttig, har börjat göra sig gällande. Vid den närmare eftertanke, som jag unnar mig lite då och då, visade det sig att jag faktiskt inte funnit för gott att lämna flaskan ifred en enda kväll på ett rätt bra tag. Häpnen icke, det är inga skäckinjagande volymer som passerar genom min sköra strupe. Snarare är det min form av medicin, i förakt och hat för alla andra. Det kanske är en öl eller några öl någonstans i U-sala, det må vara lite öl och snaps i den nya etagen i S:a, det kan mycket väl vara - och är dessutom oftast - ett, eller ett par glas rött ibland ersatt eller kompletterat av starkare doningar inom väggarna för mitt eget tjäll och hemman. Jag dricker inte sprit och gråter framför stereon, som poeten skrev, utan snarare är det ett trevligt sällskap framför La Liga-fotbollen eller i föraktet för östeuropeisk smak. Om man är vad man dricker har jag tydligen svalt mig en juicedos Dionysos.

Tre dagar i rad har jag åkt till u-tetet för att gräva i offentlig statistik, men jag är så ovan vid att umgås så intimt med siffor, kolumner och tabeller att jag misslyckas på någon liten bärande punkt. Därav de tre dagarna. Vore jag den hjälte jag drömmer om skulle det alltså räckt med ett besök, men Frescati, med sitt främmandeklingande namn, är - eller har i alla fall blivit - mitt alma mater, där jag grundlagt mitt akamiska rykte och kapital. Därför känns aldrig tunnelbanefärderna så dramatiska eller skrämmande, i dag tog jag till exempel tillfället i akt att läsa konklusionen i Mickes avhandling om transnationella strategier och hittade om inte uppslag så åtminstone underlag för en uppsats jag känner kommer bli något av det positivistiskaste (!) jag någonsin klurat ut.

DAGENS SYLVESTER

Jag lovar, praktiskt taget, att jag under maj kommer skriva mer än under april och då menar jag inte bara det självklara att jag ska producera en magisteruppsats på.. 2 ½ vecka.. utan även i denna reflexiva form. Men den här veckan funkar det bara inte, EDUCULT i Uppsala höll mig hemifrån tolv timmar igår och kommer upprepa bedriften med råge i morgon och däremellan vore det helt enkelt lysande om jag kunde göra lite av det som jag säger att jag gör till människor jag vill imponera på.

JUBILATE REX

Med mindre än att jag skriver typ tre inlägg på en dag, vilket aldrig kommer hända i mitt långsamma liv, kommer april gå till historien som den minst produktiva sedan jag inledde min bloggkarriär. Detta duger naturligtvis inte, människan kan aldrig nöja sig med att leva på gamla meriter (annat än när hon fått det hon vill, då kan hon istället ägna sig åt att hindra så många som möjligt från att få samma sak) utan under denna period av livet, som Erikson - den galne gamle psykologen - kallar "tidig vuxendom" gäller det att klura ut balansen mellan isolation och intimitet. Ett konstruktivt sätt att ta makten över denna glidande skala (han menar ju nämligen att båda i sig är hotande och farliga och att den kloka och värdiga människan därför just lär sig att "hantera" dem, även om han nog skulle säga att isolation är farligare - något som skulle kunna vara värt ett kapitel i sig) är att skriva sig till intimitet; genom att producera skrift som andra läser framställs en bild av individen som socialt duglig - eller, med ännu en amerikansk psykologklyscha, någon där det extroverta dominerar över det introverta - och därmed någon som balanserar genom livets kriser på ett förtjänstfullt sätt. Att minska sin produktion skulle alltså, med en sedvanligt svepande generalisering, innebära att den extroverta personligheten håller på att ge vika för den introverta: individen börjar bli tömd på allt utåtriktat och sluter sig därför in i sig själv.

Min balansgång mellan isolation och intimitet står och faller för tillfället mest med min relation till en databas. Dagarna i ända sitter jag och försöker skapa logisk systematik, försvarbara kategorier och allmän ordning. De 2183 individer vars uppgifter jag laborerar med är snart lika bekanta som den avsevärt mycket mindre skara som samlats i min telefonbok, i varje fall vet jag betydligt mer om de förstnämndas aggregerade och differentierade utbildningsinvesteringar än om de sistnämndas dito. Men vem vore jag att klaga, såhär på vår konungs födelsedag!

UPPÅT! FRAMÅT!

Förmodligen var det sista gången jag åkte från Märstat igår, föräldrarnas flytt går på fredag och jag har ingen anledning att åka dit igen denna vecka. Därför var det varken fel eller konstigt att bussen på väg till stationen sakta rullade förbi en brinnande papperskorg. Ända sen jag blev mutat att gå i skola i sthlm, när jag var 10, har jag haft en relation till Märstat lika onödig och tröstlös som en papperskorg som brinner. Identitetslögner bildas av att att bo på ett ställe och vara hemma på ett annat. Det är bara den lilla zonen av Märstat som utgörs av just föräldrahemmet, och vissa sentimentala noder som skolan, dagis, gamla huset och några särskilda platser, som har haft med mig att göra, resten har successivt blivit mer och mer främmande. Precis som människorna. Jag har ofantligt svårt, till mina sociala föräldrars ohöljda glädje och förvåning, att se att de jag gick i skola eller dagis med över huvud taget finns. Än mindre finns som sociala varelser med band till mig - och jag till dem. Jag har suttit på den där bussen varje morgon och varje eftermiddag i 9 skolår och dessutom varje gång jag skulle till min identitet i sthlm. Varje gång har jag isolerat mig, inte hälsat, inte blivit en social varelse förrän jag antingen kom fram till sthlm eller innanför dörrarna till villan. Den jag var i Märsta fram till 10 års ålder har inget att göra med min relation till Märstat därefter. Jag-då och jag-nu har olika hem, trots att vi - tills nu - räknat samma hus som prototypen för ett hem. Märstat har mer och mer också äcklat mig, det har varit antitesen till sthlm. Nu väntar och hoppas jag bara på att min kära syster också ska flytta därifrån, så att jag aldrig mer behöver sitta de där 37 minuterna - i den bästa av världar - på de pendeltåg som blivit symbolen för mitt hat.

NON SEQUITOR

Ett par kalla konstateranden är på sin plats. Jag gör inte några anspråk på att täcka hela bilden, varför jag nu skulle ha en ambition att göra det, eller på att ge en rättvisande bild, men det är min bild och jag skulle dö för min rätt att måla den.

Något jag inte är: Energisk
Något jag inte gör: Engagerar mig
Något jag är: Posör
Något jag gör: Koketterar

För tillfället känner jag precis (nåväl inte precis eftersom det kommer från en annan horisont än min) som profeten skaldade:
"Ena näven knyter jag, klå upp dom rika ryter jag,
men andra näven håller koll, på chips med dipp och fjärrkontroll".

Idag kommer vi inte närmare sanningen än så här, jag beklagar!

TEMPUS FUGIT

Tiden och jag, det är ett kapitel för sig. Särskilt saker som strukturerar och påverkar upplevelsen av tiden och jag, det är inte bara ett kapitel - utan en encyklopedi. Det är inte så att vi bråkar, eller har ett hatiskt förhållande till varandra, utan snarare att vi saknar något egentligt förhållande. För tillfället är det en viss bemärkelse av tidsupplevelsen jag har hängt upp mig på, som har att göra med upplevelsen av tiden beroende på tillgången till resurser. Som student har jag vant mig vid, och lärt mig, att leva på ungefär 7000 i månaden, plus spridda skurar av föräldrapengar och allmosor. På sommaren är det ungefär samma belopp det rör sig om, fast i konstiga klumpar och lånesituationer. Att vänja sig vid att leva på denna inte helt enorma summa handlar såklart mycket om att snåla; efter räkningar, busskort och allt annat är betalt brukar i runda slängar dryga tvåtusenlappen finnas kvar. En summa som medger ett maximalt dagligt spenderande à ca 60-70 kronor. Av naturliga anledningar och logiska skäl övertrasseras denna budget regelbundet, en resa turochretur Uppsala går exempelvis på två dagsutgifter, men resulterar varken i mättnad eller en konkret vara. Lika logiskt följer därför att pengarna inte räcker, de börjar vanligtvis sina en dryg vecka innan nya trillar in på kontot. Denna tillvaro, som jag lärt mig och vant mig vid under de senaste fem åren, innebär därför en ständig väntan på varje nytt utbetalningsdatum - studielånet/semesterlönen blir den heliga Graalen. Upplevelsen av tiden i en tillvaro som denna är uppenbart ryckig; den innehåller kvalitetsmoment i tät koppling till nya pengar och intensiv längtan till nästa när pengarna börjar ta slut. En pedagogisk skiss skulle visa på ett allt annat än jämt tidsflöde, något jag tror krävs för att upplevelsen av tiden inte ska vara en börda, utan istället en kurva som stiger monstruöst i samband med varje 25:e och därifrån hastigt avtar. För att ta en liknelse alla kan ta till sig: det är som om livets bilfärd endast skulle ske genom att hoppa framåt med hjälp av startmotorn - så man gör om man fått motorstopp på en järnvägskorsning. Jag vill, sammanfattningsvis, ha en tidsupplevelse i en stadigare och jämnare fart. Pengar är livets bensin.

DEN GODA VILJAN

Som en liten chock kom insikten, när jag tillfälligt övergav Pynchon och Proust och andra författare jag läser ungefär lika gärna för att jag vill ha läst dem som för att jag gillar det de skrivit. Chocken, detta perfekta ord, bestod i hur hög läshastigheten blir när man istället läser Söderberg eller Sagan. Det påminner mig om den tid när tid fanns för att sluka böcker - något jag ägnade mycket tid åt på den tiden. Timmar, nästan till och med dagar, i sträck kunde jag ligga på sängen och plöja mig igenom sida efter sida, kapitel efter kapitel, bok efter bok, ja du fattar. Nackdelen med att ha en biblioteksförälder är att mycket av det jag läst inte finns kvar, utan de flesta böckerna är återlämnade. Egentligen skulle jag vilja ha alla, även om det är smått orealistiskt, för en egen version av den biografiska sorteringen av skivor i High Fidelity. Proust kan man äta ungefär 2-3 sidor i stöten, sen måste man upp och andas och med Pynchon måste man ständigt vara på helspänn, även om han går att läsa i större bitar i taget, för att inte tappa tråden eller glömma bort vem som för tillfället står i fokus. Med den farten växer samlingen förfärande långsamt.

Jag funderar för övrigt på att skriva en bok. Än så länge är bara titeln klar, men jag tror att resultatet kan bli mycket spännande: "Vi som sa att vi aldrig sa hora, men gjorde det ändå, och dessutom drog politiskt icke-korrekta skämt, i gäng eller när ingen som säkert skulle klaga hörde".

Det här är min favorit från dokumentären som social arkitektur, som gick på SVT härom veckan:"Habitat '67" av Moshe Safdie, som också var hans genombrott. Det är byggt i moduler, men med tanken att varje lägenhet ska ha en egen trädgård. Lysande!

SOLUS IPSE

När jag började detta, bloggandet alltså, tänkte jag inte att jag skulle stå så mycket i fokus. Jag tänkte snarare på klipska analyser av samhället och skopor av förakt mot allt som är fel i verkligheten och fantasin in den, enligt mitt sätt att se på saken. Förakt pyser jag nog ur mig, men analyser, det har det varit ont om. Inte för att jag inte är någon person som vägrar att analysera, utan för att livet alltid kommer i vägen. Det är så, livet: i vägen! Vår generation (jag skriver till en föreställd gemenskap av 80-talister), vi som inte byggde Sverige, vi som inte bygger alls, vi har bara oss. Vi står liksom i vägen. Framstegstanken är inte så sexig när den kommer till oss, utan snarare som en smutsig dröm, en byk att tvätta, något att förhålla sig till. Vi kan problematisera, men vi kan inte konstruera, för konstruktion är blott och bart en konstruktion. Den svenska skolan har inte lärt oss någonting, förutom mantrat att alla ska med och praktiken att den som tar, han får. Inget ont i det, förutom att det är lite ljummet. Vi har ett land, som i modern tid är byggt av ett arbetarparti vars självbild bygger på en romantisk fantasi om vad det innebär att arbeta, att göra rätt för sig, och som i 80 år har demonstrerat mot sig självt var 1:a maj. 1900-talets fin de siècle resulterade i att nyliberalerna blev socialliberaler - vilken avant garde!

Som tur är, för att slippa ta ansvar, kan jag gömma mig i självförverkligande och självförhärligande. Skriva in mig själv i ännu en uppsats, köpa mig ändå fler akademiska poäng. Men som verklig tur är, är det det bästa jag vet. Och det enda jag kan...

JAG OCH DU (JAG)

- hur pinsamt det är att söka gamla stämningar och inte finna dem. Att läsa om en bok, som man hållit av, eller höra en opera, som man förr kunde lägga in allt möjligt i och lite till - och sitta tomhänt och undra, vart det tog vägen.
- Ja, sade Martin, det är en underlig och beklämmande känsla. Man känner det som om man hade förpliktelser att hålla mot sitt förflutna, som om man begick en trolöshet... Och man kan inte göra något åt det. Varför är det egentligen så pinsamt, är det kanske därför att det inte finns någon kärandepart i målet, inga bestämt formulerade krav att bemöta? Ty käranden, det är inte den bok eller den musik, som man har förlorat greppet på, inte stämningen som viker undan - käranden, det är ens eget gamla jag, och det är ju dött och begravet, det är upphävt och vederlagt av det nya, det har ingen talan att föra och likväl för det ett slags talan - där ligger motsägelsen, och det finns ingenting så pinsamt som en motsägelse, när den inte är komisk.

Nu tänker jag på minnen igen, trots mina åsikter om sentimentalitet. Söderberg är bra på att hantera minnen - och filtrera upplevelsen av dem. Eller, jag tänker inte på minnen. Jag tänker på handlingar och val, så klart. Framför allt så tänker jag på misstag. Mina minnen av misstag har förvånansvärt lite att göra med vad jag faktiskt gjort, utan med hur jag i efterhand hade velat, även om det inte var möjligt när det skedde. Det är så minnen är, något man kan tänka på, inget som har någon egentlig innebörd, ingen substans. Man försöker fånga sig själv som man har varit, men utan att nå vad man var, utan för att nå vad man är i förhållande till vad man vill minnas att man var. Hur många misstag är det rimligt att tänka sig att man gör? De är förstås aldrig misstag när de sker, utan blir misstag. Jag vet om några, som stör mig, men mycket som skulle kunna vara misstag erkänner jag inte. De är bara handlingar.

Å andra sidan, den svenska byråkratin, i sitt esse:
CSN: "2007-04-04 - Ett brev har kommit in."
Vi gör inga misstag, vi har kontroll. Det vi kan säga med säkerhet är att ett brev har kommit in.

FORTSKAFFNING OCH FRAMSTEG

Det är alltid lite kul, och samtidigt också lite tragiskt, när något som knappast definierar sig som en del av marknaden uppenbarligen känner ett behov av att ta till marknadens knep för att göra allmänheten uppmärksam på någonting som inte, om det ska vara som avsändaren tänkt, får uppfattas som en vara. Förvirrande? Nej, då. I tunnelbanan hänger just nu affischer som svenska kyrkan uppenbarligen har beställt, som gör reklam för Påsk. På ett möte inom svenska kyrkan måste de alltså haft en diskussion som handlat om att människor inte i tillräckligt stor omfattning är bekanta med påsken. Påsken måste marknadsföras, den måste uppmärksammas och den måste sälja. Påsken är ett problem, får man intryck av att kyrkan har tänkt. Den är inte vad den en gång var. Därför beställer de affischer med en bild på en kyckling och texten (ungefär, jag minns inte exakt) "Fira PÅSK - Livet segrar". Jag tror att de tänkt att de måste ha en kyckling med, för annars förstår inte kreti och pleti vad påsk är - påsk är kyckling. Den potentiella påskkonsumenten kan också, efter att ha hittat in på svenska kyrkans hemsida bli än mer övertygad om påskens förträfflighet genom fina fakta om dymmelonsdagen, påskens budskap och hemliga koder. Därför överväger jag i år att köpa påsken.

Vädret, som har varit lite för bra för att sitta inne och upprätta arkiv och se ut på, gör att jag vill ha en bil. Kanske skulle jag köpa min kära systers fräsiga vrålåk, om hon framhärdar i att vilja sälja den. Frihetskänslan, den som vi insupit från filmer som vanishing point (självklart versionen där Jason Priestley gör ett ömsint porträtt av en solidarisk radiopratare) och a perfect world, är så tätt knuten till bilen att kopplingen inte längre går att komma ifrån. Bilen, som Kevin säger, är en tidsmaskin. Helst skulle jag vilja ha den här:

Vidare kan jag glatt meddela att min passion för reservoirpennor är fortsatt stark och inte heller ser ut att mattas av. När jag skulle skriva en grej lite hastigt och inte hade någon reservoirpenna i närheten råkade jag göra misstaget att skriva det med en vanlig penna, en produkt jag faktiskt inte rört på lite drygt en månad (förutom när jag skriver under bankkortskvitton, givetvis). Det var ett misstag, det fanns ingen som helst mening i själva skrivandet, i processen. Det var som om jag skrev bara för att ha något skrivet, inte för att ha en fin stund när jag gjorde det.

Eftersom dagens tema verkar vara putslustiga länkar (minns: man vet inte vad man gör förrän man har gjort det) får jag väl gå ut med flaggan i topp.

SJÄLVFALLET, SA KUNGEN

Han fick nog lite dåligt samvete, eller så var han bara vänlig. Det är svårt att skilja på vänlighet och smicker, var går gränsen? Jag valde att uppfatta det som smicker, eftersom det är något man gör mot någon man upplever sig vara i underläge inför, till skillnad från vänlighet, som är en personlighetsdisposition och någonting man är mot alla. Det gynnar alltså synen på mig själv mer att uppfatta det som smicker än vanlig enkel vänlighet. Vad jag pratar om, eftersom det inte har framgått än, är mitt senaste besök på kungliga systembolaget. Mannen i kassan, en fryntlig typ som inte begåvats med något anslående utseende (det kanske inte är relevant i vilket fall) fick nog dåligt samvete av att ha bett mig att legitimera mig. Mest kanske han gjorde det av dåligt samvete mot tjejen som han betjänade innan turen kom till mig, eftersom han också bad henne legitimera sig och om han inte då frågat mig kanske hon trott att han tyckte att hon såg yngre ut. Vilket hon i och för sig gjorde. Jag känner att jag något tappar tråden. Nåväl. För att fira att min ångest över EM-kvalmatchen börjar ebba ut (liksom rädslan att min profetia om inte stämde till punkt och pricka ändå, liksom Nostradamus hade för vana, var sanning - litet s - inlindat i falskhet så att den lilla sanningen överskuggade all falskhet och skapade föreställningen om att upphovsmannen visste vad han talade om, vilket skulle innebära att jag faktiskt är klärvoajant) köpte jag en ny box vin. Efter att mannen alltså hade bett om min legitimation kände han sig uppenbarligen tvungen att ge mig en komplimang för mitt vinval. Behold smickret. I hans ögon hade jag gjort det perfekta valet av box. Jag svarade naturligtvis "självfallet, jag vet", lite för att testa vår relation och lite för att visa att jag redan visste att mitt val var utsökt. För att hävda mig ändå lite mer tillade jag att denna kanske inte var den bästa boxen, utan att en annan, som jag gav intryck av att ha mycket bra koll på, också hade mycket fina kvaliteter. Om jag inte minns fel fick jag varma blickar av beundran när jag lämnade butiken.

Idag har jag, för första gången jag kan minnas sedan gymnasiet ungefär, skolkat. Det var ett obligatoriskt seminarium som jag inte riktigt hunnit göra uppgiften till, därför valde jag att skriva till min fina förvirrade professor och säga att jag låg handikappad av feber. Uppgiften tänker jag maila in, när jag är klar. Dagens tidsplanering fungerade inte riktigt och jag har ännu inte gjort klart den, vilket beror på lika delar solsken och tristess. Men det är inget någon blir förvånad över. Förhoppningsvis läser inte herr Jonsson denna blogg, vilket är mindre sannolikt, trots mitt stora namn på universitetet. Jag kan lite sörja över att jag inte var där idag, eftersom han är en kopia av Helge Skoog, om än lite mer Helge Skoog än Helge Skoog lyckas vara själv. Mer förvirrad, mer överflödigt saliv, mer neurotisk entusiasm när han pratar och mer nikotingula tänder. Att han sedan har lite svårt att hålla sig till ämnet och strukturera diskussioner är en annan femma.

Ikväll överväger jag att, till de planerade pannbiffarna med rödvinssås och ugnspotatis, först - självfallet - se dokumentären som arkitektur på statstelevisionen, en sällsynt fågel i public serviceträsket, och sedan Tristram Shandy, om den har kommit på video/dvd än.

Vad är det då med kungen? hörde jag någon säga. Jo, jag har insett att grunden till allmänhetens stora kärlek till honom är att han, i en postmodern värld, är ungefär den enda som aldrig gör vad den svenska skolan vill att vi ska göra, nämligen problematisera. För honom, i hans officiella roll, är allt självfallet, kristallklart och genomskinligt. På statsbesök får han sitta och se på vad den aktuella nationen har byggt, eller vill bygga, sin självbild på. Genuina saker, äkta känslor och riktigt folkliv i all sin prakt. Blir han tillfrågad om någonting, eller anmodad att hålla ett tal, är han odelat positiv. Det är fantastiskt att vara där han här, de han besöker gör otroligt viktiga saker och han är sagolikt intresserad av allt. Frågar han "varför?" är det inte för att ifrågasätta existens eller anledningar utan för att få sin guide att berätta mer om fermenteringsprocessen på det lilla bymejeriet i Skärvången.

IF YOU BUILD IT, HE WILL COME

Natten till igår vaknade jag runt halv 5 av någonting Göran Persson skulle beskriva som en "uppenbarelse". Min uppenbarelse orsakade ångest och sömnlöshet, eftersom den handlade om något som jag verkligen engagerar mig i och har väldigt mycket åsikter om. Uppenbarelsen var naturligtvis om matchen mellan Nordirland och Sverige. Det är naturligtvis bra att den spelas redan idag så jag slipper undra över mina förmågor som klärvoajant; innehållet i uppenbarelsen kan jämföras med utfallet av kvällen och värderas därefter.

Det första ångestmomentet låg i laguttagningen, där Lagerbäck hade valt Isaksson, Källström och Alexandersson på de oklara platserna. Att Niklas skulle spela skavde som en rostagg i mitt hjärta, eftersom det inte är vad jag själv skulle valt. Sedan visste jag med säkerhet att Zlatan spelar fram till det första målet som Sverige gör (jag fick inte en fullständig bild av vem som gjorde det) och själv sätter målet som innebär 2-0 till Sverige före halvtid (det är inget drömmål, utan snarare en slumpboll han lyckas få in). Det är efter detta det verkliga eldprovet både för landslaget och för mitt sjätte sinne börjar: enligt min syn ändras förutsättningarna helt i andra halvlek - mycket möjligt genom någon diabolisk plan från Sanchez. Här har jag inte fullständig information, men jag vet att Nordirland under andra halvlek gör 5 mål (även om det låter osannolikt). Det sista jag fick se var att Elmander precis har gjort 5-4 och jublar, sedan blev det svart.

Det jag har att erbjuda är alltså väsentliga delar av laguttagningen, eftersom de andra är självklara, att Sverige leder med två mål i halvtid och att Zlatan har spelat fram till det ena och gjort det andra och slutligen att allt är väldigt oklart efter 5-4. Nu börjar spelet om vad jag tror, vad jag vet och vad jag kan bevisa.

OVER THE HILLS

På Riksarkivets filial i Arninge, där jag satt härom veckan och grävde, skrev jag tydligen en lista i mitt block. Jag hade fullständigt glömt bort det men hittade den idag när jag satt i ett möte. Det är en lista över vad jag skulle kunna tänka mig att syssla med, bortom sommaren, på andra sidan studenttiden. När jag läste den igen idag så tycker jag att jag hade ganska rätt när jag skrev den:

Universitet - som forskare, lärare eller med administration exempelvis som studierektor eller prefekt. Funkar inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsplanering eller något angränsande.

Byggande - utredare, sakkunnig, projektledare etc., inom stadsplanering och stadsbyggande. Antingen på kommunalt stadsbyggnadskontor, i större byggföretag eller i någon organisation som till exempelvis Boverket (helst utan att behöva bo i en håla som Karlskrona).

Myndighet, kommun, landsting, näringsliv - Utredare eller handläggare av nästan vad som helst eller sakkunnig inom mina områden.

Bokbranschen - Redaktör inom facklitteratur.

Arkiv - precis som det låter, men inte som arkivarie utan som handläggare.

Egentligen är det nog ganska rangordnat. Det som känns bra med listan är att jag, till skillnad från många jag känner, har en någorlunda bra bild av vad jag vill göra och vad jag absolut inte vill göra, det negativa är att jag står ungefär lika långt ifrån alltihop, med en utbildning som från ett pessimistiskt perspektiv inte innehåller så mycket påtaglig kunskap. Så länge jag inte hands on behöver jobba med människor utan får utreda dem, planlägga för dem, bestämma över dem eller utbilda dem är jag nog egentligen rätt nöjd. Jag vill liksom hjälpa till, men inte bli kladdig eller smutsig om händerna.

A BIG FAT PHONY

Något som är väldigt provocerande, men samtidigt inte kan uppfattas som annat än underhållande, är hur kvällstidningsjournalistiken representerar känslor. Jag tänker särkilt på de synd-om-någon-medborgareartiklar som förekommer lite då och då. Alltså om exempelvis en skola har drabbats av skadegörelse, ett barn har hittat en död fågel i sin frukostmüsli eller en grupp med pensionärer riskerar att få sin bygdestuga omgjord till motorcykelklubbstillhåll. Det är inte helt ovanligt att de finns på stora dubbeluppslag under feta rubriker. Men det som fångar mig är inte rubrikerna eller artiklarna, utan bilderna som alltid alltid ackompanjerar dessa historier. Bilden är alltid arrangerad så att de som är upprörda/ledsna/skakade av någonting finns porträtterade tillsammans med det som framkallat dessa känslor. Och de ser ut precis så som artikeln beskriver att de känner. Ungen som hittat en kakadua i müslin sitter och ser ledsen ut bredvid ett paket jävla müsli, pensionärerna står och ser nedstämda och kanske lite arga ut framför sin älskade bygdestuga och skolbarnen ser sorgsna ut framför ett krossat fönster under en rubrik typ "Vi kan inte leka längre"/"Kommunen stänger deras bygdestuga" etc. Den normala reaktionen om ett journalistteam orkar uppmärksamma snyfthistorien borde ju vara att det är kul att bli fotograferad, kidsen borde glatt trängas för att få plats på bilden. Men det är uppenbart att fotografen/journalisten har sagt typ "se så, inte för glada nu... det ska vara tråkigt det här. Tänk på hur besviken du blev när du hittade fågeln... så synd på den goda müslin". Så då står de där, besvikna, arga och sorgsna. För att man ska förstå att de blev jättebesvikna. Inget annat. Jag skulle vilja att all journalistik fungerade så. Bilden på Göran Persson efter riksdagsvalet, när han för första gången möter pressen sedan han insett att han inte längre får vara statsminister och alltså inte längre tycker det är någon vits att hålla på med politik: "se lite mer ledsen ut Göran, det är inte roligt det här... bättre kan du! Så ja!". Bilden på prisutdelningen efter damernas slalom i Åre: I mitten står Sarka Zahrobska, jätteglad och strålande, flankerad av Marlies Schild och Anja Pärson, som båda ser jätteledsna ut, eftersom de inte vunnit. Och det är inte kul att inte vinna.

Ståuppare, för att byta ämne men bibehålla temat, måste vara världens vänligaste och trevligaste yrkesgrupp. Som de stöttar och älskar varandra! Jag drar denna slutsats fullständigt från Stockholm Live. Varje gång någon ska ut på scenen får de en kram av en hel hord kollegor. Vad är det med dessa kramar? Varför i alla gudars namn ska de kramas för? Det är likadant när de ska av: kramar och massor av ryggdunk. Tänk vad trevligt de har och vad vänliga de är mot varandra. Och de tycker varandras skämt är jätteroliga och att de har berättat dessa genomtänkta och välformulerade kvickheter på ett fantastiskt spirtuellt och inspirerat sätt! Jag tror alla andra yrken har mycket att lära av ståupparna - kvaliteten på arbetet blir mycket mycket bättre om man stöttar och visar uppskattning för varandra. För det kan inte ha något att göra med kamerorna. Kramarna provocerar mig. Istället för att vara vänliga gester blir de symboler för att allt som har utspelat sig är universellt accepterat som vedervärdigt dåligt utfört, av ursäkter till människor.

ERGO SUM

Efter snart fem år på universitet, och särskilt efter de senaste terminerna, har ett ideal jag inte riktigt hade förväntat mig börjat byggas upp inom mig. Det finns där när jag vaknar, det går bakom mig på stan, det sitter på andra sidan bordet när jag äter frukost, lunch och middag och det delar soffa med mig framför Seinfeld och Scrubs. Jag önskar mig en tillvaro där tiden är någonting som kan ha olika innebörder. Tänk:

Du vaknar i god tid, äter frukost och läser den ena delen av tidningen (kanske framför allt nyhetsdelen), sedan tar du en kopp kaffe med dig och lägger dig i sängen och läser kulturdelen. Klockan börjar bli 8 eller lite drygt, du väljer kläder (från en välfylld garderob), gör dig i ordning och lämnar hemmet (att detta är en replika av hur min far i evinnerlig tid har tillbringat sina mornar - med undantaget att hans garderob med moderna mått mätt knappast är välfylld, utan snarast funktionell - tar jag itu med en dag när jag känner att min individualitet borde problematiseras: alltså inte idag). Vägen till arbetet, som börjar 9, tar i idealfallet ungefär en halvtimme, gärna mindre och gärna till fots eller på cykel. Väl där arbetar du noggrant och ärligt varvat med en kopp kaffe runt klockan 10, en näringsrik lunch och en promenad eller dylikt mellan 12 och 13, dagens tredje (eller fjärde beroende på om du tog en andra kopp att ha till kulturdelsläsningen i sängen) intar du runt 15.30. Arbetet tar slut 17. Sedan beger du dig hem igen, förslagsvis via en affär där du handlar det du behöver för att laga middag, om du inte varit förutseende och handlat detta under exempelvis söndagsförmiddagen som annars kan vara lite halvtrist. Maten lagas, i 8 fall av 10 utan flykt till halvfabrikat, mellan 17.30 och 18.30. Tiden varierar naturligtvis från dag till dag och mellan maträtt och maträtt, det viktiga är att tiden finns. Efter att du njutit av maten (vissa dagar kanske du till och med har ätit den ute, men det hör förmodligen inte till vanligheterna en vanlig veckodag - du är ju en sparsam person!), kan du göra lite precis vad du vill. Ringa några samtal, skriva ett par brev, läsa böcker, tidskrifter, recept - vad du vill! Du kanske ägnar en stund framför TVn, en stund som kan bli lång om det är Champions League-säsong. Framåt 23.30 tänker du "det är nog dags att gå och lägga sig" och gör så med tillförsikt. Du läser några kapitel ur en bok av valfri sort och somnar, färdig med dagen, i samma stund som spöktimmen börjar.

En elak person skulle kanske läsa detta och se det som i en dimma av äckel. Vardag, flämtar denne Belsebub, är något människan måste hålla stången för att inte reduceras till ett djur - en slav under rutin och vanor. Den fria viljan, fortsätter han med hornen entusiastisk gungande, får aldrig användas till att välja bort valfriheten. Jag skulle tala till denna person som jag talar med ett barn, vilket i och för sig inte innebär så mycket, och förklara att han ser på det utan att känna mig. Vardagen är här ett för tillfället ouppnåeligt alternativ. Min tid har inte dessa behagliga zoner av dedicerad verksamhet, utan tillvaron är en enda tid, som pågår från det att jag vaknar till sömnen inträder. Den har inga uppdelningar, ingen logik, förutom envetenhetens. Hela dagen är jag student och, förklarar jag tålmodigt när Belsebub hamrar med hovarna i parkettgolvet, det är just det jag börjar ha svårt att orka med längre. Jag vill ha en arbetsplats, jag vill ha arbetsuppgifter, jag vill ha arbetstider. Om det var ett arbete som betalade tillräckligt bra skulle jag naturligtvis kasta vardag och dessa vanor åt helvete och jobba hur mycket som helst, utan några tidszoner med tidningsfrukost och matlagningstimme, för att få pengar till allt jag velat ha, vilket är en hel del. Men med min studiebakgrund är inte den sannolikheten för tillfället så särdeles stor. Det alternativa, mer realistiska, idealet, i brist på rikedom, blir istället vardagen.

I morgon ska jag tala om något helt annat.

DET FÖRFLUTNA IDAG

Igår gjorde jag en fantastisk återupptäckt! I det numera ständigt pågående arbetet att rensa ut föräldrahemmet hade mina kära föräldrar lämnat mig ett par lådor och påsar att gå igenom i jakt på memorabilia och saker som kan vara allmänt nyttigt att inte slänga. Bland mycket jag rationellt och effektivt rensade undan som meningslöst och slöseri med plats hittade jag, förutom några guld värda kassettband och roliga leksaker den underbara journalistiska tidskriften Bortom Rubrikerna, en skrivbordsprodukt som härstammar från min vänskap med Richard a.k.a. Günther. Han och hans suspekta sollentunavänner producerade en tidning och rekryterade mig, på grund av min oöverträffade förmåga att skriva engagerande och säljande antar jag. Jag ser det såhär i efterhand om ett symptom på den egenartade entreprenörsanda den gode Günther alltid har uppvisat, men som blir tydlig först i skymningsljus (där var han igen!). Jag producerade kanske 40 % av innehållet och känner en stor lust att delge några av dessa alster som jag tror att den breda publiken inte längre kan vara utan (igen):

Mora En bomb detonerade någonstans
i Mora under natten. Ingen vet säkert vad
som har hänt. Men man vet med säkerhet
att det var en bomb.

En kort kärnfull analys av ett mycket oklart skeende. Jag frågar mig, vilken av de journalister som identifierar sig med arbetet kunde av detta material kunnat skapa en mer säljande redovisning?

Ryska forskare fick kontakt med världsrymden
Under förra veckan mottogs på den ryska
Rymdforskningsanstalten Ilich ett flertal
meddelanden från en främmande planet.
En av forskarna på anstalten uttalade sig igår
om meddelandena. "Vi kan inte i detta tidiga
skede avslöja hur många meddelanden vi har
tagit emot, men ett av den löd 'Leve Jeltsin'.
Vi har ännu inte dechiffrerat meddelandet,
deras språk kan ju vara så vida skiljt från vårt
att så enkla ord kan betyda något annat."
Enligt den ryska statsledningen rör sig med-
delandena mest om olika politiska rådfrågningar.
Alla meddelanden har kommit via en nyligen
uppskjuten rysk satellit. De meddelanden som
forskningsanstalten lyckats dechiffrera råder
det en beslutsam rysk tystnad om. Inom vissa
västerländska forskarkretsar pratas det om en
politisk bluff. Dietrich Baumann i det tyska
fotbollslaget FC Köln säger till TT: "Det är nog
bara någonting som ryssarna hittat på."
Framtiden får utvisa om det stämmer.

Jag tycker att texten är ett tecken på att författaren besitter både en stark känsla för nyhetsvärdering och samtidigt källkritik. Personligen skulle jag köpa allt denna skickliga journalist skriver och berätta om det för alla mina vänner.

Produktionen skedde inför julen 1996. Herregud vad gammal en börjar bli.

POSITIVISTER, FÖRENEN EDER!

Jag känner, för att travestera Magnus Hedman, att vi har ett olöst problem i de mänskliga relationerna. Detta moment, som vi väl ändå måste enas om är en central del - om inte den allra mest fundamentala - av den mänskliga tillvaron är i sin nuvarande utfomning en källa till godtycke, kaos och brist på kontroll. Tänk dig följande: Två människor träffas, umgås och kanske till och med pratar. En situation fylld av ambiguitet, lösa trådar och ett högt mått av entropi. Det är uppenbart att någonting måste göras, förslag måste väckas och lösningar måste föreslås. Mitt bidrag till denna något avsomnade diskussion (vilket är ett bevis i sig för att de vilda relationerna är på god väg att lösa upp samhället så som vi känner det) är följande:

Vid varje möte mellan två eller flera människor (att vi kan kontrollera oss själva när vi är ensamma kan man väl ändå kräva?) tar vi inspiration från byråkratisk förenings- och organisationspraxis. Inom detta område har stora och viktiga insatser gjorts för att elimiera slumpmässigheten och därmed också den mänskliga faktorn som alltid är en potentiell felkälla. En ordförande väljs inför mötet, i mitt liv är det självfallet alltid Bill Botta Bistro som håller i klubban, för let's face it - det här är ju faktiskt min fantastiska lösning. Ordföranden välkomnar deltagarna, utser sekreterare och justerare och är ordningens allmänna representant. Mötet delas rationellt upp i olika punkter, som självfallet har anmälts i förväg så att ett tidschema kan utarbetas. Allt i den nödvändiga jakten på ordning och reda. Vissa punkter är obligatoriska, som till exempel att godkänna dagordningen och protokollet från föregående möte, men de som begärt ordet och har något viktigt (vad som är viktigt avgörs av mötesdeltagarna, vid oenighet av ordföranden) får, under förutsättning att de respekterar tidsbegränsningarna och håller sig till ämnet, utveckla sitt argument. Är det en fråga eller ett förslag som ställs sker votering, vid känsliga frågor, eller om motionsväckaren särskilt så önskar, kan denna mycket väl vara sluten. Under mötet förs naturligtvis protokoll, som gärna ska vara så utförliga som möjligt för att minska risken för oenighet och öka möjligheterna till kontroll i efterhand. Känsloargument bör så långt som möjligt undvikas, utan klara och rediga fakta är högeligen önskvärda.

Den stora vinsten med detta är uppenbart överskådligheten och kontrollen. De mänskliga relationerna kan härigenom närmast kvantifieras, vilket alltid är att föredra. Genom protokollen får vi den enorma fördelen att vi i efterhand kan kontrollera vad som sagts och vem som sagt det, allt för att slippa de ständiga konflikter om detta som vanligtvis förpestar livet som människa. Dagordningen säkerställer också att mötet sker under rationella former, där allt har sin väl avgränsade tid. En extra fördel är ju att den som i förväg begärt att ta upp något på mötet under denna punkt endast får föredra sina argument kring just detta - något förkastligt svammel och löst prat kan det därför rimligtvis aldrig bli tal om. Eftersom protokollen också kontrolleras av en central organisation får vi också kontroll över att all mänsklig interaktion sker enligt de fastslagna reglerna.

Mitt förslag är att detta börjar gälla snarast, lämpligtvis redan vid ingången av nästa räkenskapsår, som tillvaron är nu håller inte länge till.

OBITER DICTUM

Vissa dagar har man inte så mycket att berätta. Inte för att saker inte händer, eller för att man inte tänker på något, utan av någon annan anledning. Trots balkanjazz, arlandautflykter, uppsalakonferenser och riddarholmspromenader har jag inget jag egentligen vill ha sagt. Visserligen är det möjligt att skriva både vitt och brett om att man inte har någonting att skriva, men det känns för tillfället endast ohederligt. Att herr Smart dessutom skulle tycka illa vara, är jag säker på. Istället ska jag förkovra mig i postkolonialism och alfapet; Arthur and George och Discovery; prästost och varma koppen. Precis som mitt liv pendlar mellan högt och lågt, häftigt och ljummet, kaotiskt och preussiskt.

EN SÅNG FÖR JARL

– Jag klagar inte. Folk på stan närmar sig mig välvilligt. Det är sällan jag möter någon som skäller ut mig. Jag är en del av vardagsrummet för så många människor, och det verkar som att de ofta tycker att det är trevligt att träffa mig. Jag känner att det är ansvarsfullt. Jag försöker vara trevlig tillbaka. Jag insåg snabbt att man måste hålla tillbaka, inte skälla ut nån kassörska.

Ibland vill jag tänka att jag och Jarl är som ler och långhalm, eller att vi är en och samma person. Det finns så mycket jag känner igen mig i hos honom. Precis som Jarl klagar jag inte. Särskilt inte på att folk på stan nalkas mig med glädje i sina små hjärtan. Och jag kan också få den där känslan av att jag är som ett vardagsrum - att folk tar min gästfrihet för given och utnyttjar mina mjuka möbler för egen vinning. Men samtidigt vet jag, precis som Jarl, att människor mycket ofta tycker det är trevligt att träffa mig, på ett ansvarsfullt sätt. Främlingar och bekanta fylls av ansvarskänslor inför mig och Jarl, de ser oss och känner plikten att vara trevlig. Vi är lite oroliga att de upplever det som ett tvång, så vi anstränger oss till max för att vara så trevliga som möjligt tillbaka. Ibland kan det spåra ur... Vi blir för trevliga. Människor i vår omgivning blir självmedvetna och börjar tvivla på sin egen trevlighet. Men vi lär oss snabbt: Vi måste hålla tillbaka. Aldrig vara så trevliga vi egentligen är. Som den gången Jarl skällde ut den där kassörskan. Det var ett misstag. Ett stort.

Så talade Alfredius (genom Bill Botta Bistro).

Såg en kille idag som fick mig att klippa mig. Antingen hade han kortare hår och jag tyckte att det var fint, eller så hade han längre hår och jag tyckte att det var fult. Så här i efterhand spelar det mindre roll. Och jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag såg en kille som hade på sig, och därför hade köpt får man väl misstänka, kängorna jag ville ha på Herr Judits men inte orkade prova och därför inte köpte. Samt att jag kalkylerade fram en ekonomisk misär i min kängbudget.

Efter denna travesti på ett inlägg, denna intellektuella abort, ska jag skämmas en god stund. Det är bara det att jag så gärna vill vara folklig *.

* Att jag vill vara folklig kan vara mer eller mindre sant.

HEMMA BRA - HEMMA BÄST

Vissa dagar lyckas man uppnå vad som känns som en vardag. Herr Dum skriker säkert genast till och menar att detta omöjligt kan vara en bra sak utan upplevelser och wow är vad som ska räknas. Nåväl, ibland är det möjligt att Herr Dum faktiskt har rätt, upplevelser och wow är delar av livet som visst kan kännas angelägna, men jag är inte så mycket för att söka eller sörja dem. Upplevelseindustrin klarar sig bra mig förutan, har jag en känsla av. Vad jag menar är att denna onsdag från början till slut (nåja) har etablerat en känsla av fullständig normalitet: Vakna inte allt för ovilligt, ta sig till Grev Turegatan för dryga tre timmars arbete, stående lunch på vägen till universitetet och någon timmes seminarium i ett rum en modernistisk planerare borde ha varit modern nog att planera om, vilket är lite paradoxalt eftersom hela universitetet är som en färdiggjuten modernistisk plastprodukt. Sedan hem via Midsommarkransen, till tvätt och valet mellan en konsert och matchernas match (från ett perspektiv med snäva horisonter).

Jag tror det var just universitetsturen som skapade normaliteten och gör att jag i efterhand projicerar detta på hela dagen. Efter 4 ½ år på olika universitet är det inte konstigt att det blir märkligt att under tre månader inte vara där var eller varannan dag, min senaste halvspontana inskrivning skulle därför kunna tolkas som en längtan hem. Visserligen är det mycket jag inte är överens med på universitetet, varken de estetiska kvaliteternas praktiska konsekvenser eller svensk samhällsvetenskaplig utbildning som sådan, men hemma tycks det ändå vara.

Det kan också vara en insikt jag fick när jag klev ut från tunnelbanenätet i Midsommarkransen. Oavsett om jag går av där eller i Aspudden blir jag alltid på gott humör (vid sunda vätskor). Det är något med gatornas osystematiska vindlingar och blandningen av 30-talsfunkis med sekelskifteshus där den understa våningen antingen är accentuerad genom en egen färg eller med tegel- eller marmorbeklädnad som får mig att känna mig som en människa jag känner som mig (även om det, som alltid, är en illusion - eller som Rollie skulle sagt: ett trick med speglar).

FAST ANIMALS - SLOW CHILDREN

När man har sett avsnittet av American Choppers inte bara en, inte två, utan tre gånger tidigare blir det uppenbart att TVn är en god vän, om inte min bästa (detta argument bygger på premissen att en god vän är någon man träffar ofta). Filmerna går om och om igen och serierna börjar bara om när de tar slut, men jag ser dem allihop säkerligen ändå. Vad ska jag annars göra? Jag får ju alla mina ideal från TVn, åtminstone hälften av min bildning och den övervägande delen av mina vanligaste referenser. Någonstans vet jag att det finns saker att göra, annat att förströ sig med och alternativt sällskap, men jag vill inte svika min vän.

THE LINE IS A DOT

Söndag, härliga söndag. Jag försöker använda denna Guds förslösade dag (jag behöver vila - jävla klåpare) till att fylla på min akademiska kvot, som de flesta andra dagar. Idag läses en bok av en neoklassisk ekonom som argumenterar att ekonomi är, som allt annat tal, retorik - argumentation inför en publik. Men det är inte det jag vill tala om. Boken är skriven 1994 av Donald McCloskey, som inte längre finns. Han har, sedan någon gång runt 1996, blivit Deirdre McCloskey. Deirdre McCloskey har, liksom Donald, en rätt framgångsrik akademisk karriär och har publicerat flera böcker och artiklar som jag har läst något av. Problemet (även om jag, som kommer bli tydligt, ställer mig frågande till det) uppstår när en magisterstudent ska skriva en rapport om boken anno 1994. Vem har skrivit boken? Om jag skriver hon, är det att förtrycka och förljuga den person som när boken skrevs var man? Skriver jag han, hånar och förnekar jag då könsbytet?

När man stöter på exempel som Donald/Deirdre blir vissa saker tydliga. Det är som när Butler använder transsexuella, eller över huvud taget de som inte passar in i mallarna, för att visa på det godtyckliga i kategorierna. Var drar man gränserna? Vilka gränser?

Problemet finns endast när vi inbillar oss att vi måste finna kontinuitet, finna helhet, enkelhet och entydighet; när vi förväntar oss att en författares œuvre, eller en persons biografi, ska vara en rak linje eller en sammanhållen enhet. Illusion och taskspeleri, lögn och förvirring, splittring och diskontinuitet - det är livens melodi. En person lever inte ett liv, alla böcker med samma författaravsändare är inte skrivna av samma person, Donald är inte Deirdre. Det finns inget Jag.

Just det: allt är naturligtvis en del i min övergripande krigsförklaring mot psykologin.

LIV ÄR ATT TA SIG UT

Den mest poetiska skrapningen, om man får använda detta säkert obekväma ord, av de gamla tunnelbanevagnarnas styvmoderliga förmaning "Livsfara att luta sig ut" fastnade jag för idag när jag åkte från universitetet med ett par nya luntor att sätta tänderna i. Eftersom man bara får titta på främlingar en viss (kort) tid måste man hitta andra saker att titta på. Tänk om det var en annan åldersgrupp som gjorde så? Alltså att skrapa, klottra, rita mustascher på affischer etc. Eller var precis så som folk mellan 13-20 är och allra mest i grupp: något man undviker.

Efter hur många år som helst av olika former av pendling har jag utvecklat en fantastisk förmåga att med ett ögonkast förkasta människor som omöjliga att sitta i närheten av: fyllon, knarkare, potentiella pratare, såna som ser sjuka ut, de som andas högt, de som luktar äckligt, de som ser farliga ut - alla sorteras bort omedelbart.

Jag skulle någon gång bara vilja komma in i en i övrigt tom tunnelbanevagn och se ett par små 70-åriga gubbar i maskopi hastigt överge sitt, under fniss utförda, skrapande av en varningsskylt. Eller vällde i mängder in i vagnen , dräggfulla, vid åttatiden en lördagkväll men lyckades ändå, på ett magiskt sätt, få plats allihop i en fyrasittgrupp.

Istället får jag använda min energi åt att hata människor som sätter sig ned i kollektivtrafiken, eller över huvud taget förresten, utan att ta av sig sin ryggsäck. Jag mår fysiskt illa varje gång det händer, det är vämjeligt!

FARVÄL FEBRUARI

När något börjar rinna ut infinner sig sentimentalitet. Det är problemet med att ha dessa godtyckliga uppdelningar av tiden, de ger intryck av att saker har ett slut och en början när allt egentligen bara antingen pågår eller inte. Men Minervas uggla och allt det där frammanar reflektion och återblickar och "flyger först i skymningen" och blablabla.. jävla Hegel. Jag är dålig på sentimentalitet tror jag, jag är dålig på att minnas saker på det sättet, är det inte detaljer eller något någon annan sagt fastnar det inte. George i boken jag började läsa igår har inga barndomsminnen, har jag det? Någonstans någongång läste jag att endast de som kan berätta historier upplever sånt som är värt att berätta. Och vad är minnen annat än nåt som berättas. Allt är berättelser - vad som i själva verket hänt spelar ingen roll och går i vilket fall aldrig att greppa. Historien och historier refererar endast till det förflutna utan att någonsin uppnå någon fast koppling.

Hur som helst drabbas jag ändå ibland av sentimentalitet. Men istället för att att knyta dem endast till avgränsningar i tiden tror jag att det passar bättre att också knyta dem till rummet. Under den första delen av dagen var jag sentimental över Linköpingstiden, en period tydligt avgränsad inte bara av tiden utan även av att den är nödvändigt knuten till platsen. Glass från Bosses och sprituell samvaro vid domkyrkan med Anders, eller våra spatserbesök på konsthallen. När Sfinxen (ett smeknamn på Emil jag precis som kom på, som är sjukt bra - vackra Emil med ett obegränsat referensarkiv) och jag (fast mest han kanske) tyckte det var den bästa idén att en hysterisk kväll på Nationernas hus försöka bryta upp främmande par som inte passade ihop med motiveringar som "det kommer bara sluta med socialt missanpassade barn", Tanten (ett till oetablerat smeknamn) som hade ett svajigt förhållande till sina barn och till sin hårfärg, den ständigt malplacerade Johan, Per - som slets mellan arbetaren och akademikern inom sig. Kvällar på Platens. Den sjukt långa vägen från centrum (som tog ungefär 10 minuter att se allt av) hem till Johannelund. När jag nära-döden-fyllecyklade ner för en brant nedförsbacke, över en bussväg, genom en skarp sväng och slutligen in i en buske på Kakans cykel utan bromsar. Och Kakan, härliga Kakan och vår dryghet mot alla som inte var vi på BVG-festerna. Sjukt mycket med Denise, såklart, också. Som en slags rubrik över tiden. Allt fladdrar förbi och fyller mig med kladdiga känslor och färgglad konfetti. Det var en kort tid i ett litet rum som placerar sig högt på min lista över tillfällen där det mesta var bra. Om inte bättre. Linköping med sina två år (nästan) funkar rätt bra i min tidsgeografi.

Sen har jag ägnat kvällen åt sentimentalitet för mitt föräldrahem, som jag känner det. Jag var där idag på namnsdagskalas kombinerat med kalas för att fira att huset har sålts idag. Det där jag bodde från 1988 till 2001 (och några månader 2004, men det behöver jag inte nämna), är nu sålt och den rumtiden får därmed också ett fysiskt slut. Att februari också råkar ta slut är bara ett sammanträffande.

LIBRI AD LIBRIS

Som ett brev på posten, eller kanske snarare som ett paket att hämta ut på Jour Livs (ja, det heter så), kom idag en låda från Adlibris. Det är egentligen livsfarligt för någon som alltid är fattigare än sin självuppfattning att många av objekten för ens passion finns att beställa på internet. Etter värre blir det också när de lockar med rea och fynd. Jag beställde ett par böcker på impuls och tänkte att jag säkert skulle kunna ångra mig eftersom det här var för flera veckor sedan och det uttryckligen stod att paketet skulle skickas först igår, men icke! Redan dagen efter min beställning fick jag ett hurtigt meddelande att allt var ihopplockat och fullständigt omöjligt att oihopplocka när jag vänligt frågade om denna möjlighet. Och nu när jag fått paketet har jag väldigt svårt för att skiljas från böckerna, även om flera av dem redan finns hos päronen eller hos min på böcker mycket rika mormor. Nu är de här, som objekt, och att bläddra i och känna på böcker är lika dyrbart för mig som falsk saffran är i arabländerna.

Som en tjänst åt storebrorsamhället tänkte jag här lista nyförvärven, eller om nån skulle ha åsikter om dem - hat eller kärlek:

Barnes, Julian - Arthur and George
Clarke, Susanna - Jonathan Strange & Mr Norrell (i en fullkomligt ohanterlig pocketupplaga, 1022s går liksom inte ihop med formatet: snålhet och vishet utan korrelation)
Kundera, Milan - Varats olidliga lätthet
Söderberg, Hjalmar - Doktor Glas
Söderberg, Hjalmar - Martin Bircks ungdom
Tóibín, Colm - Mästaren

Alltsammans för 427:- Att sedan internetbokhandlarnas framgång gör att de vanliga bokhandlarna går en långsam död till mötes, eftersom de inte kan konkurrera med priser hos leverantörer som inte behöver hålla sig med såna löjligheter som lokal och kunnig personal, väljer jag för tillfället att blunda för.

90-TALET TUR OCH RETUR

Panikångest, ilska och sen resignation. Där har vi de tre temata som kännetecknade min natt. Eftersom jag inte kunde somna genomled jag dem, i vanlig ordning, kronologiskt. Vanligtvis så somnar jag numera som ett barn - direkt och utan smärta - vilket gjorde att natten kändes extra tragisk och drabbande. Som om inte snuva och hosta räckte, även om de ingår i ekvationen som förklarande element. När ångesten och ilskan tagit ut sin rätt och jag hade legat och kokat ett tag för att mina vanliga knep inte hade någon som helst effekt försökte jag ett tag desperat att förstå hur Marty vid så många tillfällen lyckats sova på min soffa utan att klaga. Det visade sig vara fullständigt obegripligt och jag ersatte snabbt detta misslyckande med att slå på TVn, denna outsinliga källa till visdom och förströelse. Min glädje blev därför lika ärlig som häftig när Ztv eller vad det heter nu för tiden visade den gamla pangserien FX! Den skickligt porträtterade undertryckta kemin mellan Cameron Daddo (bara namnet är värt en applåd, samt naturligtvis att han var en prominent figur i den numera bortglömda serien Models Inc.) och Christina Cox, som trots (eller tack vare) sin tomboy-attityd och look är typiskt het à la 97, gör att man ser mellan fingrarna för den vansinnigt konstruerade historien. Den alltigenom gode Rollie (Daddo) och hans truliga partner Angie (Cox) hjälper tillsammans NY-polisen genom att snillrikt använda sig av sitt stora kunnande i specialeffekter och illusioner, som bygger på att allt klaffar precis på sekunden samt att de som ska luras står på det tejpade krysset. Naturligtvis går det alltid vägen, även om de då och då blixtsnabbt får improvisera när saker och ting, som genom ett inflöde av en metafysisk verklighet, blir mer komplicerade än de såg ut vid ritbordet. Denna glädjechock fick mig att glömma min sömnlöshet så till den milda grad att jag faktiskt somnade.

När jag sedan vaknade var det med en rysning. Inte av någon yttre anledning utan för att jag intuitivt visste att denna måndag var en dag värd att rysa åt.

VREDENS BRÖDBULLAR

Med pengar som brände i fickan gav jag mig igår ut för att förnuftigt göra av med lite av dem. Visserligen var den största delen av kosingen lånade, men det får duga i väntan på ärligare pengar. Eftersom tunnelbanan tog för lång tid på sig att komma beslöt jag mig för att istället närma mig den heliga Graal som är Liljeholmen medelst apostlahästarna, något som i efterhand kan tolkas som ett misstag eftersom jag (trots mitt vanliga förakt för den här typen av profetior) börjar ana en annalkande förkylning. Väl i Liljeholmen storhandlade jag först, vilket för en person som vanligtvis handlar på den lokala butiken minst en gång om dagen innebär att jag gjorde av med mer än 100 kronor på ett och samma tillfälle, för att sedan påbörja ett avgörande karaktärsprov. Närmare bestämt inhandlade jag en BiB, som det heter i folkmun. Och eftersom jag är ohälsosamt förtjust i rödvin ska det bli mycket intressant att följa mitt förhållande till denna lockande låda, som står och sirensjunger (OOa-O-AAo-EYooO) bland den övriga spriten ovanför min kyl. En viktig första seger var att det fortfarande fanns vin kvar när jag somnade inatt och att jag ännu inte varit på den idag.

På väg till Liljeholmen passerar man alltid, om man går den väg jag gick det vill säga, Nybohov. Varje gång jag går där förundras jag över att någon när det planerades uppenbarligen måste tyckt att det var en lämplig och fin idé att bygga fullständigt enorma hus. De långa husen där uppe är nämligen verkligen Enorma:


Från: Lantmäteriverket

Enorma innebär här lite drygt 200 meter, vilket kanske inte låter fruktansvärt enormt, men det är det. Dessutom finns det tre tvåhundrametare där uppe, vilket ger 600 meter hus. Eftersom varje hus har fem-sex våningar och det dessutom finns 11 stycken 12-våningars punkthus på området kan man tänka sig hur fruktansvärt många människor som måste trängas på denna förnämliga plats, visserligen beläget på en höjd med utsikt över hela Stockholm, men omgärdat av motorväg åt tre håll. Att det inte är något högprestigeområdet behöver nog inte nämnas. Visst finns det behjärtansvärda skäl i att bygga bostäder, det gör det alltid, och det finns naturligtvis goda sociala skäl till att bygga områden för mindre bemedlade grupper, men det måste ändå gå att ifrågasätta hur detta sker. Fanns det verkligen ingen annan lösning än att bygga dessa monumentalistiska cancersvulster, som dessutom är ungefär det första man ser av Stockholm när man kommer med bil söderifrån? Tyvärr kan jag inte ens här riktigt klaga på ett socialdemokratiskt styre, för även privata aktörer byggde hus av samma idétradition när Nybohov byggdes. Sen vandrar man vidare ner till Liljeholmen, som har blivit någon form av nybyggarmekka under senare år. Dock har samma glada gäng tyckts bestämma utvecklingen även där, eller barn av samma anda som sina föregångare. Det finns säkert platser där hus av Nybohovsstorlek är motiverade och det är nog inget egentligt fel med de hus som har byggts kring Liljeholmstorget, det är bara naturligt att modet inom branschen ibland inte överensstämmer med de egna idealen, men någon borde ha tänkt på mellanrummen, hur husen verkar tillsammans. Jag behöver inte ens klaga på bristen av hänsyn till fasaden, som har varit ett aber i svensk stadsbyggnad under en väldigt lång tid. Det jag klagar på, och det gäller alla nybyggnadsområden som är på gång, är volymen. Inte på området, utan på byggrätterna. Av någon anledning säljs byggrätter som innebär att huskropparna blir väldigt stora, ett helt kvarter kan vara uppbyggt av ett och samma hus. Felet ligger inte hos byggbolagen, för dem är det uppenbart fördelaktigt att begagna sina byggrätter på effektivast möjliga sätt, och volymfördelar blir det självklart jämfört med om man på samma plats skulle bygga säg åtta olika hus. En lösning, som visserligen har blivit lite mobbad i vissa arkitektkretsar, är att bygga större enheter, men simulera att det är flera hus genom att ha olika fasader. Så har skett till exempel på Drottninggatan, även om det då gällde renovering av befintliga hus där enbart fasaderna stod kvar och innandömet ersattes. Alternativt går det att sälja byggrätter av mindre omfattning.

Ett bra exempel på hur den förhärskande arkitekturen, med underbetonade fasader (även om det här är mer medvetet och därmed mer intressant än exmpelvis vid Liljeholmstorget) och mycket glas och sektionsgjuten betong som materialval, som ändå bevarar en mindre skala och fungerar bra med sin omgivning är Surbrunnsgatan 54, som är ritat av Vera arkitekter (se kvarteret Nejlikan). Visserligen är det gjort i en redan färdig sammanhängande bebyggelse, men visar på att byggrättsstorleken har ett visst samband med innovativa lösningar och en större idémässig utmaning. Visserligen (igen) motiverar också här innerstadsläget och ett mycket högre tomtpris också en större hänsyn till effekter och omsorg om detaljer när marknadsvärdet på det färdiga huset redan från scratch är mycket högre. Mindre byggrätter, även vid nybyggnadsprojekt, skulle dock potentiellt låta fler byggherrar konkurrera om kundernas uppmärksamhet vilket i sin tur säkerligen skulle leda till liknande resultat, om än kanske inte alltid lika lyckade.

Sedan går det, för att återvända till exemplet Nybohov och Liljeholmstorget, att ifrågasätta stadsplanen. Utan att förorda en nyurbanistisk tradition, med små traditionellt stadslika fastigheter à la Sickla handelskvarter eller delar av St. Eriksområdet, måste det ändå finnas alternativ till att bygga stora husenheter som istället för att komplettera och kommentera varandra snarare distanserar och isolerar sig från varandra. Problemets rot tror jag ligger stor del del i att det svenska universitetsväsendet (återigen) har klassificerat både fysisk planering och arkitektur som framför allt tekniska ämnen, istället för konstnärliga eller samhällsvetenskapliga. Samhällsplanerere får på sin höjd vara med och organisera processen, men i den fästs så stor vikt vid expertkunskapen som arkitekter besitter att det största arbetet går ut på att undergräva auktoriteten hos alla andra som vill yppa sig.

Nåväl, nu ska jag fördjupa mig i huruvida historien är en illusion eller inte och vad detta skulle få för implikationer för historievetenskapens vara. Samt äta en av de magnifika brödbullar jag ägnade fredagseftermiddagen åt att baka.

BOLLEN ÄR RUND

Nu börjar äntligen härligheten, Champions League såklart. Jag kommer vara fullständigt död för världen två kvällar ett par veckor i månaden intill maj. Det finns två, för mig gynnsamma, sätt att se på mitt sjuka intresse för (att titta på) fotboll. Antingen så är det mitt sätt att komplettera den värld jag oftast befolkar, av böcker och reservoirpennor och allmänt förakt för det mesta, med en värld som är folklig, populistisk och underhållande på ett "se på de dresserade aporna"-vis. Eller så är det den första världens essens som har sipprat över även till fotbollen. Jag ser alltså enligt detta på spektaklet för att fotboll är ett intressant exempel på socialpsykologisk interaktion och människors förmåga att inordna sig under strategiska system. Dessutom är ju den allmännaste formen av abstraktion, vågar jag påstå, som förekommer i samhället sportmetaforer. För att inte tala om i amerikansk populärkultur, där en liknelse mellan vad som helst och vad som helst från sportvärlden är en vedertagen symbol för andlig utveckling och intellektuell spritualism. Den sociala funktionen av sportmetaforer, och i Europa då särskilt fotbollsdito, är en mellanväg mellan att säga någon uppenbar plattityd och att formulera en självständig tanke.

Hur skulle det förresten (jag börjar få upp andan på att göra snabba generaliseringar och dåligt underbyggd argumentation, som detta forum är som gjort för) vara om fler sfärer av samhället tillämpade samma rektyteringsmönster som svenska fotbollsförbundet gör vid tillsättningen av förbundskapten? Om till exempel riksbankschefen blev anställd på grund att att han/hon gått de interna utbildningarna (samhällsekonomisk program + Handels) och saknade all egentlig erfarenhet av en verklighet som låg mer än en hundpromenad från skolbänken. Då skulle vi kanske fått nöjet att höra Bengt Dennis kommentera riksbankens agerande under räntekrisen med: "egentligen tycker jag att vi gör det riktigt bra, i det läget ska vi höja till 500 % och vänta på resultatet, det finns egentligen inget annat att göra. Sen funkar det inte alltid, det är ju så i nationalekonomi... men jag tycker ändå på det stora hela att vi gjorde det riktigt bra". Förutom på detta förbund är det bara i politiken som samma huvudlösa rekryteringslogik tillämpas. "Bosse/Cecilia, du kan väl lite om ekonomi/TV och sånt där? Vill inte du vara ansvarig för Sveriges finanser/kultur?" Bara för att man varit någorlunda engagerad i organisationen tillräckligt länge är man inte bara lämplig, utan till och med det enda internt godtagbara alternativet.

SVART OCH GUL GALLA

Om det är en euforisk känsla att uppnå ställda mål och införliva lite av de enorma förväntningar framför allt jag har på mig själv, när det gäller det mesta, är det en exponentiellt förtryckande känsla att uppleva sig som odisciplinerad, trög och icke-produktivt hedonistisk. Istället för att läsa och skriva om diskursanalys spelar jag betapet; istället för att läsa och skriva om konsumtionshistoria läser jag fotbollsnyheter; istället för att läsa och skriva om modern sociologisk teori skriver jag menlösa trivialiteter på bloggen. Visserligen vet jag att det ofta är medvetet som jag skjuter upp saker för att jag på ett självdestruktivt sätt tycker om upplevelsen av att veta att ett inlämningsdatum närmar sig och det som ska stötas och blötas måste göra så snabbt och elegant, annars väntar misslyckandets otänkbara realitet. Det mesta som måste göras går ändå att göra så mycket snabbare än vad det svenska universitetssystemet i sin socialdemokratiska kläggiga välvilja och alla-får-följa-med-anda räknar med i sina kalkyler. Problem uppstår när vissa kurser inte har fasta slutdatum utan "gör det när du vill och kan", vilket får som resultat att jag kan skjuta upp det till dödsbädden (inte min, utan tidsandans; die zeitgeist).

Universiteten borde ha en övre åldersgräns, för att slippa alla de som (jag talar av begränsad erfarenhet endast om filosofi, språk- och samhällsvetenskap) tycker att de kan "unna sig" lite studier när barnen flugit ut och som generöst berättar om de värdefulla erfarenheter uppfostrandet av dessa barn har gett och den fantastiska aktualitet dessa har för vilket ämne man än för tillfället diskuterar. Och dessutom borde någon inse det orimliga i att kalla vissa kurser för heltidsstudier och till råga på allt inte premiera snabbhet i formen av att få mer bidrag om man läser fler poäng.

Nu har jag sagt upp mig på A4, vilket kommer göra min tillvaro lite mer dräglig eftersom jag tydligen inte kan tolerera arbetsuppgifter som innebär att exempelvis hälla upp vin och kopiera sjuka mängder papper. Synd bara att det är ett företag som lever i en värld där det är fullkomligt naturligt att - på en vanlig sketen måndag - bjuda medarbetarna på lunch på Gondolen, men det kan inte hjälpas.

ENTEN-ELLER

Efter en hård dag på barrikaderna tyckte jag att en belöning var på sin plats. Således, efter 6 timmars lördagsplugg åkte jag till Uppsala för allsköns nöjen och förlustelser. Den obligatoriska ölstunden hos Daniel följdes av en makalös turnépremiärkonsert med Salem al Fakir på Katalin. Han sjöng så vackert att mitt hjärta smälte om och om igen. Det var också en osökt tillfälle att prata obsceniteter med Sami och att träffa på ännu en dubbelgångare, fast den här gången inte till mig. Jag ser många dubbelgångare. Sen bar det av till ÖG där Kapellet spelade, jag svalde min stolthet och erkände högt och ljudligt att de gjorde In the Stone betydligt bättre med den andra killen än med mig. Tur att han inte sjöng Sledgehammer också. En kväll med glam, glans och dans alltså, vilket behövdes eftersom jag aldrig träffar några människor under veckorna längre.

Mitt förhållande till Uppsala är kluvet, det är som staden varannan gång spottar ut mig och varannan sväljer mig hel. Den har fått symbolisera så mycket för mig som den på vissa områden aldrig levt upp till, vilket gör att jag varje gång närmar mig den med rädsla, eller som en blyg smygande pygmé.

PERSPEKTIV PÅ STYRKA

Alltid när jag har gjort lite av det jag ska, den här gången en av de inlämningsuppgifter jag verkligen behöver göra, fylls jag av en känsla av enorm förmåga. Det är som jag kunde flytta berg. Eller för någon som - för att citera Paul Bettany - har en kropp som är gjord för läsning: det är som jag kunde ta mig igenom alla delar av På spaning efter den tid som flytt, i ett svep.


En förvirrande detalj i mitt liv är den mystiske man i Göteborg som med jämna mellanrum råkar spela in långa brusande meddelanden på min telefonsvarare. Det verkar inte bättre än att mitt nummer står först i hans telefonlista, vilket inte i sig är så förvånande, och han ringer av misstag. Om det bara var detta skulle det knappast kvalificera som förvirrande, utan snarare något som händer både då och då. Vad som gör det förvirrande är att vi inte har något med varandra att göra, han är han och jag är jag - och aldrig mötas de två. Så vitt jag vet har han inga som helst skäl att ha mitt nummer, men eftersom jag varje gång kollar upp vem den okände är, kan jag inte längre tro något annat. Hur än mer Austerskt skulle det inte vara om det visade sig att mitt nummer slumpmässigt formats i hans telefon, varje gång! Om det sker fler gånger övertrumfar det med råge mannen som ringde och var övertygad om att jag ville köpa en flygel från Ersta kyrka.

MIN PASSION

På senare tid har en passion blossat upp inom mig, som har gjort sig påmind ett par gånger tidigare i livet - även om Anders denna gång verkat som katalysator. Jag har blivit tillfälligt (?) besatt av reservoirpennor. Den allra främsta favoriten just nu är nog denna:

En Waterman Hémisphère (som om det behövde förtydligas). Fantasin om att hålla den och låta den bilda stommen i ett helt nytt liv är ungefär vad som får mina dagar att gå för tillfället. Ibland, för att skapa andra effekter, föreställer jag mig istället denna:

För att verkligen förstå vad denna Sheaffer Agio innebär kan man betänka följande:

LIGHT, FREE - FLOWING, SMOOTH

Like the finest grains of sand, Sheaffer® Agio® pens exude
a natural quality. Slim, with a comfortable textured grip, it's
a pleasure to write with a sophisticated and comfortable
Agio writing instrument.

This smart, yet practical collection is a modern classic
- with stylish finishes to match today's lifestyle accessories.

Pennorna är inte bara pennor, de är emblem för ett liv jag vill leva. Ett liv där pennan och jag verkar tillsammans - och inte bara för putslustiga ändamål! - och skapar mening och djup innebörd åt allt jag företar mig. De senast dagarna har jag fyllt papper på papper med vad som för en utomstående betraktare måste framstå som galenskap och mani. Långa haranger med samma ord upprepade igen och igen och igen, eller endast reflektioner om hur själva skrivupplevelsen känns. Men de får inte tolkas så. Jag har behövt fylla dessa papper för att veta vilken av fyra möjliga pennor som var min Penna. Processen är ännu inte avslutad, den kommer inte vara fullkomligt avslutad än på länge eftersom de pennor jag väljer mellan inte motsvarar min sinnebild av den penna jag vill leva mitt liv med. Om det bara var för att det är lättare att öva sin handstil och identifiera sig med en penna än att göra de miljoner inlämningsuppgifter jag borde ägna min tid åt vore det bara ett tecken på dålig karaktär och disciplin. Fördelaktigare är att se det från mitt andra perspektiv. Och det är inte ett idealiserat och konservativt luftslott jag försöker bygga, utan pennan är fysiskt nödvändig för att komma framåt. Den är en avgörande byggsten i det goda samtalet (som för övrigt också var en TV-serie, som nog herr Smart log i mjugg åt och junker Dum tyckte var pretentiös), det goda livet och - i förlängningen - nyckeln till Sierra Madres Skatt.