SJÄLVFALLET, SA KUNGEN

Han fick nog lite dåligt samvete, eller så var han bara vänlig. Det är svårt att skilja på vänlighet och smicker, var går gränsen? Jag valde att uppfatta det som smicker, eftersom det är något man gör mot någon man upplever sig vara i underläge inför, till skillnad från vänlighet, som är en personlighetsdisposition och någonting man är mot alla. Det gynnar alltså synen på mig själv mer att uppfatta det som smicker än vanlig enkel vänlighet. Vad jag pratar om, eftersom det inte har framgått än, är mitt senaste besök på kungliga systembolaget. Mannen i kassan, en fryntlig typ som inte begåvats med något anslående utseende (det kanske inte är relevant i vilket fall) fick nog dåligt samvete av att ha bett mig att legitimera mig. Mest kanske han gjorde det av dåligt samvete mot tjejen som han betjänade innan turen kom till mig, eftersom han också bad henne legitimera sig och om han inte då frågat mig kanske hon trott att han tyckte att hon såg yngre ut. Vilket hon i och för sig gjorde. Jag känner att jag något tappar tråden. Nåväl. För att fira att min ångest över EM-kvalmatchen börjar ebba ut (liksom rädslan att min profetia om inte stämde till punkt och pricka ändå, liksom Nostradamus hade för vana, var sanning - litet s - inlindat i falskhet så att den lilla sanningen överskuggade all falskhet och skapade föreställningen om att upphovsmannen visste vad han talade om, vilket skulle innebära att jag faktiskt är klärvoajant) köpte jag en ny box vin. Efter att mannen alltså hade bett om min legitimation kände han sig uppenbarligen tvungen att ge mig en komplimang för mitt vinval. Behold smickret. I hans ögon hade jag gjort det perfekta valet av box. Jag svarade naturligtvis "självfallet, jag vet", lite för att testa vår relation och lite för att visa att jag redan visste att mitt val var utsökt. För att hävda mig ändå lite mer tillade jag att denna kanske inte var den bästa boxen, utan att en annan, som jag gav intryck av att ha mycket bra koll på, också hade mycket fina kvaliteter. Om jag inte minns fel fick jag varma blickar av beundran när jag lämnade butiken.

Idag har jag, för första gången jag kan minnas sedan gymnasiet ungefär, skolkat. Det var ett obligatoriskt seminarium som jag inte riktigt hunnit göra uppgiften till, därför valde jag att skriva till min fina förvirrade professor och säga att jag låg handikappad av feber. Uppgiften tänker jag maila in, när jag är klar. Dagens tidsplanering fungerade inte riktigt och jag har ännu inte gjort klart den, vilket beror på lika delar solsken och tristess. Men det är inget någon blir förvånad över. Förhoppningsvis läser inte herr Jonsson denna blogg, vilket är mindre sannolikt, trots mitt stora namn på universitetet. Jag kan lite sörja över att jag inte var där idag, eftersom han är en kopia av Helge Skoog, om än lite mer Helge Skoog än Helge Skoog lyckas vara själv. Mer förvirrad, mer överflödigt saliv, mer neurotisk entusiasm när han pratar och mer nikotingula tänder. Att han sedan har lite svårt att hålla sig till ämnet och strukturera diskussioner är en annan femma.

Ikväll överväger jag att, till de planerade pannbiffarna med rödvinssås och ugnspotatis, först - självfallet - se dokumentären som arkitektur på statstelevisionen, en sällsynt fågel i public serviceträsket, och sedan Tristram Shandy, om den har kommit på video/dvd än.

Vad är det då med kungen? hörde jag någon säga. Jo, jag har insett att grunden till allmänhetens stora kärlek till honom är att han, i en postmodern värld, är ungefär den enda som aldrig gör vad den svenska skolan vill att vi ska göra, nämligen problematisera. För honom, i hans officiella roll, är allt självfallet, kristallklart och genomskinligt. På statsbesök får han sitta och se på vad den aktuella nationen har byggt, eller vill bygga, sin självbild på. Genuina saker, äkta känslor och riktigt folkliv i all sin prakt. Blir han tillfrågad om någonting, eller anmodad att hålla ett tal, är han odelat positiv. Det är fantastiskt att vara där han här, de han besöker gör otroligt viktiga saker och han är sagolikt intresserad av allt. Frågar han "varför?" är det inte för att ifrågasätta existens eller anledningar utan för att få sin guide att berätta mer om fermenteringsprocessen på det lilla bymejeriet i Skärvången.

IF YOU BUILD IT, HE WILL COME

Natten till igår vaknade jag runt halv 5 av någonting Göran Persson skulle beskriva som en "uppenbarelse". Min uppenbarelse orsakade ångest och sömnlöshet, eftersom den handlade om något som jag verkligen engagerar mig i och har väldigt mycket åsikter om. Uppenbarelsen var naturligtvis om matchen mellan Nordirland och Sverige. Det är naturligtvis bra att den spelas redan idag så jag slipper undra över mina förmågor som klärvoajant; innehållet i uppenbarelsen kan jämföras med utfallet av kvällen och värderas därefter.

Det första ångestmomentet låg i laguttagningen, där Lagerbäck hade valt Isaksson, Källström och Alexandersson på de oklara platserna. Att Niklas skulle spela skavde som en rostagg i mitt hjärta, eftersom det inte är vad jag själv skulle valt. Sedan visste jag med säkerhet att Zlatan spelar fram till det första målet som Sverige gör (jag fick inte en fullständig bild av vem som gjorde det) och själv sätter målet som innebär 2-0 till Sverige före halvtid (det är inget drömmål, utan snarare en slumpboll han lyckas få in). Det är efter detta det verkliga eldprovet både för landslaget och för mitt sjätte sinne börjar: enligt min syn ändras förutsättningarna helt i andra halvlek - mycket möjligt genom någon diabolisk plan från Sanchez. Här har jag inte fullständig information, men jag vet att Nordirland under andra halvlek gör 5 mål (även om det låter osannolikt). Det sista jag fick se var att Elmander precis har gjort 5-4 och jublar, sedan blev det svart.

Det jag har att erbjuda är alltså väsentliga delar av laguttagningen, eftersom de andra är självklara, att Sverige leder med två mål i halvtid och att Zlatan har spelat fram till det ena och gjort det andra och slutligen att allt är väldigt oklart efter 5-4. Nu börjar spelet om vad jag tror, vad jag vet och vad jag kan bevisa.

OVER THE HILLS

På Riksarkivets filial i Arninge, där jag satt härom veckan och grävde, skrev jag tydligen en lista i mitt block. Jag hade fullständigt glömt bort det men hittade den idag när jag satt i ett möte. Det är en lista över vad jag skulle kunna tänka mig att syssla med, bortom sommaren, på andra sidan studenttiden. När jag läste den igen idag så tycker jag att jag hade ganska rätt när jag skrev den:

Universitet - som forskare, lärare eller med administration exempelvis som studierektor eller prefekt. Funkar inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsplanering eller något angränsande.

Byggande - utredare, sakkunnig, projektledare etc., inom stadsplanering och stadsbyggande. Antingen på kommunalt stadsbyggnadskontor, i större byggföretag eller i någon organisation som till exempelvis Boverket (helst utan att behöva bo i en håla som Karlskrona).

Myndighet, kommun, landsting, näringsliv - Utredare eller handläggare av nästan vad som helst eller sakkunnig inom mina områden.

Bokbranschen - Redaktör inom facklitteratur.

Arkiv - precis som det låter, men inte som arkivarie utan som handläggare.

Egentligen är det nog ganska rangordnat. Det som känns bra med listan är att jag, till skillnad från många jag känner, har en någorlunda bra bild av vad jag vill göra och vad jag absolut inte vill göra, det negativa är att jag står ungefär lika långt ifrån alltihop, med en utbildning som från ett pessimistiskt perspektiv inte innehåller så mycket påtaglig kunskap. Så länge jag inte hands on behöver jobba med människor utan får utreda dem, planlägga för dem, bestämma över dem eller utbilda dem är jag nog egentligen rätt nöjd. Jag vill liksom hjälpa till, men inte bli kladdig eller smutsig om händerna.

A BIG FAT PHONY

Något som är väldigt provocerande, men samtidigt inte kan uppfattas som annat än underhållande, är hur kvällstidningsjournalistiken representerar känslor. Jag tänker särkilt på de synd-om-någon-medborgareartiklar som förekommer lite då och då. Alltså om exempelvis en skola har drabbats av skadegörelse, ett barn har hittat en död fågel i sin frukostmüsli eller en grupp med pensionärer riskerar att få sin bygdestuga omgjord till motorcykelklubbstillhåll. Det är inte helt ovanligt att de finns på stora dubbeluppslag under feta rubriker. Men det som fångar mig är inte rubrikerna eller artiklarna, utan bilderna som alltid alltid ackompanjerar dessa historier. Bilden är alltid arrangerad så att de som är upprörda/ledsna/skakade av någonting finns porträtterade tillsammans med det som framkallat dessa känslor. Och de ser ut precis så som artikeln beskriver att de känner. Ungen som hittat en kakadua i müslin sitter och ser ledsen ut bredvid ett paket jävla müsli, pensionärerna står och ser nedstämda och kanske lite arga ut framför sin älskade bygdestuga och skolbarnen ser sorgsna ut framför ett krossat fönster under en rubrik typ "Vi kan inte leka längre"/"Kommunen stänger deras bygdestuga" etc. Den normala reaktionen om ett journalistteam orkar uppmärksamma snyfthistorien borde ju vara att det är kul att bli fotograferad, kidsen borde glatt trängas för att få plats på bilden. Men det är uppenbart att fotografen/journalisten har sagt typ "se så, inte för glada nu... det ska vara tråkigt det här. Tänk på hur besviken du blev när du hittade fågeln... så synd på den goda müslin". Så då står de där, besvikna, arga och sorgsna. För att man ska förstå att de blev jättebesvikna. Inget annat. Jag skulle vilja att all journalistik fungerade så. Bilden på Göran Persson efter riksdagsvalet, när han för första gången möter pressen sedan han insett att han inte längre får vara statsminister och alltså inte längre tycker det är någon vits att hålla på med politik: "se lite mer ledsen ut Göran, det är inte roligt det här... bättre kan du! Så ja!". Bilden på prisutdelningen efter damernas slalom i Åre: I mitten står Sarka Zahrobska, jätteglad och strålande, flankerad av Marlies Schild och Anja Pärson, som båda ser jätteledsna ut, eftersom de inte vunnit. Och det är inte kul att inte vinna.

Ståuppare, för att byta ämne men bibehålla temat, måste vara världens vänligaste och trevligaste yrkesgrupp. Som de stöttar och älskar varandra! Jag drar denna slutsats fullständigt från Stockholm Live. Varje gång någon ska ut på scenen får de en kram av en hel hord kollegor. Vad är det med dessa kramar? Varför i alla gudars namn ska de kramas för? Det är likadant när de ska av: kramar och massor av ryggdunk. Tänk vad trevligt de har och vad vänliga de är mot varandra. Och de tycker varandras skämt är jätteroliga och att de har berättat dessa genomtänkta och välformulerade kvickheter på ett fantastiskt spirtuellt och inspirerat sätt! Jag tror alla andra yrken har mycket att lära av ståupparna - kvaliteten på arbetet blir mycket mycket bättre om man stöttar och visar uppskattning för varandra. För det kan inte ha något att göra med kamerorna. Kramarna provocerar mig. Istället för att vara vänliga gester blir de symboler för att allt som har utspelat sig är universellt accepterat som vedervärdigt dåligt utfört, av ursäkter till människor.

ERGO SUM

Efter snart fem år på universitet, och särskilt efter de senaste terminerna, har ett ideal jag inte riktigt hade förväntat mig börjat byggas upp inom mig. Det finns där när jag vaknar, det går bakom mig på stan, det sitter på andra sidan bordet när jag äter frukost, lunch och middag och det delar soffa med mig framför Seinfeld och Scrubs. Jag önskar mig en tillvaro där tiden är någonting som kan ha olika innebörder. Tänk:

Du vaknar i god tid, äter frukost och läser den ena delen av tidningen (kanske framför allt nyhetsdelen), sedan tar du en kopp kaffe med dig och lägger dig i sängen och läser kulturdelen. Klockan börjar bli 8 eller lite drygt, du väljer kläder (från en välfylld garderob), gör dig i ordning och lämnar hemmet (att detta är en replika av hur min far i evinnerlig tid har tillbringat sina mornar - med undantaget att hans garderob med moderna mått mätt knappast är välfylld, utan snarast funktionell - tar jag itu med en dag när jag känner att min individualitet borde problematiseras: alltså inte idag). Vägen till arbetet, som börjar 9, tar i idealfallet ungefär en halvtimme, gärna mindre och gärna till fots eller på cykel. Väl där arbetar du noggrant och ärligt varvat med en kopp kaffe runt klockan 10, en näringsrik lunch och en promenad eller dylikt mellan 12 och 13, dagens tredje (eller fjärde beroende på om du tog en andra kopp att ha till kulturdelsläsningen i sängen) intar du runt 15.30. Arbetet tar slut 17. Sedan beger du dig hem igen, förslagsvis via en affär där du handlar det du behöver för att laga middag, om du inte varit förutseende och handlat detta under exempelvis söndagsförmiddagen som annars kan vara lite halvtrist. Maten lagas, i 8 fall av 10 utan flykt till halvfabrikat, mellan 17.30 och 18.30. Tiden varierar naturligtvis från dag till dag och mellan maträtt och maträtt, det viktiga är att tiden finns. Efter att du njutit av maten (vissa dagar kanske du till och med har ätit den ute, men det hör förmodligen inte till vanligheterna en vanlig veckodag - du är ju en sparsam person!), kan du göra lite precis vad du vill. Ringa några samtal, skriva ett par brev, läsa böcker, tidskrifter, recept - vad du vill! Du kanske ägnar en stund framför TVn, en stund som kan bli lång om det är Champions League-säsong. Framåt 23.30 tänker du "det är nog dags att gå och lägga sig" och gör så med tillförsikt. Du läser några kapitel ur en bok av valfri sort och somnar, färdig med dagen, i samma stund som spöktimmen börjar.

En elak person skulle kanske läsa detta och se det som i en dimma av äckel. Vardag, flämtar denne Belsebub, är något människan måste hålla stången för att inte reduceras till ett djur - en slav under rutin och vanor. Den fria viljan, fortsätter han med hornen entusiastisk gungande, får aldrig användas till att välja bort valfriheten. Jag skulle tala till denna person som jag talar med ett barn, vilket i och för sig inte innebär så mycket, och förklara att han ser på det utan att känna mig. Vardagen är här ett för tillfället ouppnåeligt alternativ. Min tid har inte dessa behagliga zoner av dedicerad verksamhet, utan tillvaron är en enda tid, som pågår från det att jag vaknar till sömnen inträder. Den har inga uppdelningar, ingen logik, förutom envetenhetens. Hela dagen är jag student och, förklarar jag tålmodigt när Belsebub hamrar med hovarna i parkettgolvet, det är just det jag börjar ha svårt att orka med längre. Jag vill ha en arbetsplats, jag vill ha arbetsuppgifter, jag vill ha arbetstider. Om det var ett arbete som betalade tillräckligt bra skulle jag naturligtvis kasta vardag och dessa vanor åt helvete och jobba hur mycket som helst, utan några tidszoner med tidningsfrukost och matlagningstimme, för att få pengar till allt jag velat ha, vilket är en hel del. Men med min studiebakgrund är inte den sannolikheten för tillfället så särdeles stor. Det alternativa, mer realistiska, idealet, i brist på rikedom, blir istället vardagen.

I morgon ska jag tala om något helt annat.

DET FÖRFLUTNA IDAG

Igår gjorde jag en fantastisk återupptäckt! I det numera ständigt pågående arbetet att rensa ut föräldrahemmet hade mina kära föräldrar lämnat mig ett par lådor och påsar att gå igenom i jakt på memorabilia och saker som kan vara allmänt nyttigt att inte slänga. Bland mycket jag rationellt och effektivt rensade undan som meningslöst och slöseri med plats hittade jag, förutom några guld värda kassettband och roliga leksaker den underbara journalistiska tidskriften Bortom Rubrikerna, en skrivbordsprodukt som härstammar från min vänskap med Richard a.k.a. Günther. Han och hans suspekta sollentunavänner producerade en tidning och rekryterade mig, på grund av min oöverträffade förmåga att skriva engagerande och säljande antar jag. Jag ser det såhär i efterhand om ett symptom på den egenartade entreprenörsanda den gode Günther alltid har uppvisat, men som blir tydlig först i skymningsljus (där var han igen!). Jag producerade kanske 40 % av innehållet och känner en stor lust att delge några av dessa alster som jag tror att den breda publiken inte längre kan vara utan (igen):

Mora En bomb detonerade någonstans
i Mora under natten. Ingen vet säkert vad
som har hänt. Men man vet med säkerhet
att det var en bomb.

En kort kärnfull analys av ett mycket oklart skeende. Jag frågar mig, vilken av de journalister som identifierar sig med arbetet kunde av detta material kunnat skapa en mer säljande redovisning?

Ryska forskare fick kontakt med världsrymden
Under förra veckan mottogs på den ryska
Rymdforskningsanstalten Ilich ett flertal
meddelanden från en främmande planet.
En av forskarna på anstalten uttalade sig igår
om meddelandena. "Vi kan inte i detta tidiga
skede avslöja hur många meddelanden vi har
tagit emot, men ett av den löd 'Leve Jeltsin'.
Vi har ännu inte dechiffrerat meddelandet,
deras språk kan ju vara så vida skiljt från vårt
att så enkla ord kan betyda något annat."
Enligt den ryska statsledningen rör sig med-
delandena mest om olika politiska rådfrågningar.
Alla meddelanden har kommit via en nyligen
uppskjuten rysk satellit. De meddelanden som
forskningsanstalten lyckats dechiffrera råder
det en beslutsam rysk tystnad om. Inom vissa
västerländska forskarkretsar pratas det om en
politisk bluff. Dietrich Baumann i det tyska
fotbollslaget FC Köln säger till TT: "Det är nog
bara någonting som ryssarna hittat på."
Framtiden får utvisa om det stämmer.

Jag tycker att texten är ett tecken på att författaren besitter både en stark känsla för nyhetsvärdering och samtidigt källkritik. Personligen skulle jag köpa allt denna skickliga journalist skriver och berätta om det för alla mina vänner.

Produktionen skedde inför julen 1996. Herregud vad gammal en börjar bli.

POSITIVISTER, FÖRENEN EDER!

Jag känner, för att travestera Magnus Hedman, att vi har ett olöst problem i de mänskliga relationerna. Detta moment, som vi väl ändå måste enas om är en central del - om inte den allra mest fundamentala - av den mänskliga tillvaron är i sin nuvarande utfomning en källa till godtycke, kaos och brist på kontroll. Tänk dig följande: Två människor träffas, umgås och kanske till och med pratar. En situation fylld av ambiguitet, lösa trådar och ett högt mått av entropi. Det är uppenbart att någonting måste göras, förslag måste väckas och lösningar måste föreslås. Mitt bidrag till denna något avsomnade diskussion (vilket är ett bevis i sig för att de vilda relationerna är på god väg att lösa upp samhället så som vi känner det) är följande:

Vid varje möte mellan två eller flera människor (att vi kan kontrollera oss själva när vi är ensamma kan man väl ändå kräva?) tar vi inspiration från byråkratisk förenings- och organisationspraxis. Inom detta område har stora och viktiga insatser gjorts för att elimiera slumpmässigheten och därmed också den mänskliga faktorn som alltid är en potentiell felkälla. En ordförande väljs inför mötet, i mitt liv är det självfallet alltid Bill Botta Bistro som håller i klubban, för let's face it - det här är ju faktiskt min fantastiska lösning. Ordföranden välkomnar deltagarna, utser sekreterare och justerare och är ordningens allmänna representant. Mötet delas rationellt upp i olika punkter, som självfallet har anmälts i förväg så att ett tidschema kan utarbetas. Allt i den nödvändiga jakten på ordning och reda. Vissa punkter är obligatoriska, som till exempel att godkänna dagordningen och protokollet från föregående möte, men de som begärt ordet och har något viktigt (vad som är viktigt avgörs av mötesdeltagarna, vid oenighet av ordföranden) får, under förutsättning att de respekterar tidsbegränsningarna och håller sig till ämnet, utveckla sitt argument. Är det en fråga eller ett förslag som ställs sker votering, vid känsliga frågor, eller om motionsväckaren särskilt så önskar, kan denna mycket väl vara sluten. Under mötet förs naturligtvis protokoll, som gärna ska vara så utförliga som möjligt för att minska risken för oenighet och öka möjligheterna till kontroll i efterhand. Känsloargument bör så långt som möjligt undvikas, utan klara och rediga fakta är högeligen önskvärda.

Den stora vinsten med detta är uppenbart överskådligheten och kontrollen. De mänskliga relationerna kan härigenom närmast kvantifieras, vilket alltid är att föredra. Genom protokollen får vi den enorma fördelen att vi i efterhand kan kontrollera vad som sagts och vem som sagt det, allt för att slippa de ständiga konflikter om detta som vanligtvis förpestar livet som människa. Dagordningen säkerställer också att mötet sker under rationella former, där allt har sin väl avgränsade tid. En extra fördel är ju att den som i förväg begärt att ta upp något på mötet under denna punkt endast får föredra sina argument kring just detta - något förkastligt svammel och löst prat kan det därför rimligtvis aldrig bli tal om. Eftersom protokollen också kontrolleras av en central organisation får vi också kontroll över att all mänsklig interaktion sker enligt de fastslagna reglerna.

Mitt förslag är att detta börjar gälla snarast, lämpligtvis redan vid ingången av nästa räkenskapsår, som tillvaron är nu håller inte länge till.

OBITER DICTUM

Vissa dagar har man inte så mycket att berätta. Inte för att saker inte händer, eller för att man inte tänker på något, utan av någon annan anledning. Trots balkanjazz, arlandautflykter, uppsalakonferenser och riddarholmspromenader har jag inget jag egentligen vill ha sagt. Visserligen är det möjligt att skriva både vitt och brett om att man inte har någonting att skriva, men det känns för tillfället endast ohederligt. Att herr Smart dessutom skulle tycka illa vara, är jag säker på. Istället ska jag förkovra mig i postkolonialism och alfapet; Arthur and George och Discovery; prästost och varma koppen. Precis som mitt liv pendlar mellan högt och lågt, häftigt och ljummet, kaotiskt och preussiskt.

EN SÅNG FÖR JARL

– Jag klagar inte. Folk på stan närmar sig mig välvilligt. Det är sällan jag möter någon som skäller ut mig. Jag är en del av vardagsrummet för så många människor, och det verkar som att de ofta tycker att det är trevligt att träffa mig. Jag känner att det är ansvarsfullt. Jag försöker vara trevlig tillbaka. Jag insåg snabbt att man måste hålla tillbaka, inte skälla ut nån kassörska.

Ibland vill jag tänka att jag och Jarl är som ler och långhalm, eller att vi är en och samma person. Det finns så mycket jag känner igen mig i hos honom. Precis som Jarl klagar jag inte. Särskilt inte på att folk på stan nalkas mig med glädje i sina små hjärtan. Och jag kan också få den där känslan av att jag är som ett vardagsrum - att folk tar min gästfrihet för given och utnyttjar mina mjuka möbler för egen vinning. Men samtidigt vet jag, precis som Jarl, att människor mycket ofta tycker det är trevligt att träffa mig, på ett ansvarsfullt sätt. Främlingar och bekanta fylls av ansvarskänslor inför mig och Jarl, de ser oss och känner plikten att vara trevlig. Vi är lite oroliga att de upplever det som ett tvång, så vi anstränger oss till max för att vara så trevliga som möjligt tillbaka. Ibland kan det spåra ur... Vi blir för trevliga. Människor i vår omgivning blir självmedvetna och börjar tvivla på sin egen trevlighet. Men vi lär oss snabbt: Vi måste hålla tillbaka. Aldrig vara så trevliga vi egentligen är. Som den gången Jarl skällde ut den där kassörskan. Det var ett misstag. Ett stort.

Så talade Alfredius (genom Bill Botta Bistro).

Såg en kille idag som fick mig att klippa mig. Antingen hade han kortare hår och jag tyckte att det var fint, eller så hade han längre hår och jag tyckte att det var fult. Så här i efterhand spelar det mindre roll. Och jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag såg en kille som hade på sig, och därför hade köpt får man väl misstänka, kängorna jag ville ha på Herr Judits men inte orkade prova och därför inte köpte. Samt att jag kalkylerade fram en ekonomisk misär i min kängbudget.

Efter denna travesti på ett inlägg, denna intellektuella abort, ska jag skämmas en god stund. Det är bara det att jag så gärna vill vara folklig *.

* Att jag vill vara folklig kan vara mer eller mindre sant.

HEMMA BRA - HEMMA BÄST

Vissa dagar lyckas man uppnå vad som känns som en vardag. Herr Dum skriker säkert genast till och menar att detta omöjligt kan vara en bra sak utan upplevelser och wow är vad som ska räknas. Nåväl, ibland är det möjligt att Herr Dum faktiskt har rätt, upplevelser och wow är delar av livet som visst kan kännas angelägna, men jag är inte så mycket för att söka eller sörja dem. Upplevelseindustrin klarar sig bra mig förutan, har jag en känsla av. Vad jag menar är att denna onsdag från början till slut (nåja) har etablerat en känsla av fullständig normalitet: Vakna inte allt för ovilligt, ta sig till Grev Turegatan för dryga tre timmars arbete, stående lunch på vägen till universitetet och någon timmes seminarium i ett rum en modernistisk planerare borde ha varit modern nog att planera om, vilket är lite paradoxalt eftersom hela universitetet är som en färdiggjuten modernistisk plastprodukt. Sedan hem via Midsommarkransen, till tvätt och valet mellan en konsert och matchernas match (från ett perspektiv med snäva horisonter).

Jag tror det var just universitetsturen som skapade normaliteten och gör att jag i efterhand projicerar detta på hela dagen. Efter 4 ½ år på olika universitet är det inte konstigt att det blir märkligt att under tre månader inte vara där var eller varannan dag, min senaste halvspontana inskrivning skulle därför kunna tolkas som en längtan hem. Visserligen är det mycket jag inte är överens med på universitetet, varken de estetiska kvaliteternas praktiska konsekvenser eller svensk samhällsvetenskaplig utbildning som sådan, men hemma tycks det ändå vara.

Det kan också vara en insikt jag fick när jag klev ut från tunnelbanenätet i Midsommarkransen. Oavsett om jag går av där eller i Aspudden blir jag alltid på gott humör (vid sunda vätskor). Det är något med gatornas osystematiska vindlingar och blandningen av 30-talsfunkis med sekelskifteshus där den understa våningen antingen är accentuerad genom en egen färg eller med tegel- eller marmorbeklädnad som får mig att känna mig som en människa jag känner som mig (även om det, som alltid, är en illusion - eller som Rollie skulle sagt: ett trick med speglar).

FAST ANIMALS - SLOW CHILDREN

När man har sett avsnittet av American Choppers inte bara en, inte två, utan tre gånger tidigare blir det uppenbart att TVn är en god vän, om inte min bästa (detta argument bygger på premissen att en god vän är någon man träffar ofta). Filmerna går om och om igen och serierna börjar bara om när de tar slut, men jag ser dem allihop säkerligen ändå. Vad ska jag annars göra? Jag får ju alla mina ideal från TVn, åtminstone hälften av min bildning och den övervägande delen av mina vanligaste referenser. Någonstans vet jag att det finns saker att göra, annat att förströ sig med och alternativt sällskap, men jag vill inte svika min vän.

THE LINE IS A DOT

Söndag, härliga söndag. Jag försöker använda denna Guds förslösade dag (jag behöver vila - jävla klåpare) till att fylla på min akademiska kvot, som de flesta andra dagar. Idag läses en bok av en neoklassisk ekonom som argumenterar att ekonomi är, som allt annat tal, retorik - argumentation inför en publik. Men det är inte det jag vill tala om. Boken är skriven 1994 av Donald McCloskey, som inte längre finns. Han har, sedan någon gång runt 1996, blivit Deirdre McCloskey. Deirdre McCloskey har, liksom Donald, en rätt framgångsrik akademisk karriär och har publicerat flera böcker och artiklar som jag har läst något av. Problemet (även om jag, som kommer bli tydligt, ställer mig frågande till det) uppstår när en magisterstudent ska skriva en rapport om boken anno 1994. Vem har skrivit boken? Om jag skriver hon, är det att förtrycka och förljuga den person som när boken skrevs var man? Skriver jag han, hånar och förnekar jag då könsbytet?

När man stöter på exempel som Donald/Deirdre blir vissa saker tydliga. Det är som när Butler använder transsexuella, eller över huvud taget de som inte passar in i mallarna, för att visa på det godtyckliga i kategorierna. Var drar man gränserna? Vilka gränser?

Problemet finns endast när vi inbillar oss att vi måste finna kontinuitet, finna helhet, enkelhet och entydighet; när vi förväntar oss att en författares œuvre, eller en persons biografi, ska vara en rak linje eller en sammanhållen enhet. Illusion och taskspeleri, lögn och förvirring, splittring och diskontinuitet - det är livens melodi. En person lever inte ett liv, alla böcker med samma författaravsändare är inte skrivna av samma person, Donald är inte Deirdre. Det finns inget Jag.

Just det: allt är naturligtvis en del i min övergripande krigsförklaring mot psykologin.

LIV ÄR ATT TA SIG UT

Den mest poetiska skrapningen, om man får använda detta säkert obekväma ord, av de gamla tunnelbanevagnarnas styvmoderliga förmaning "Livsfara att luta sig ut" fastnade jag för idag när jag åkte från universitetet med ett par nya luntor att sätta tänderna i. Eftersom man bara får titta på främlingar en viss (kort) tid måste man hitta andra saker att titta på. Tänk om det var en annan åldersgrupp som gjorde så? Alltså att skrapa, klottra, rita mustascher på affischer etc. Eller var precis så som folk mellan 13-20 är och allra mest i grupp: något man undviker.

Efter hur många år som helst av olika former av pendling har jag utvecklat en fantastisk förmåga att med ett ögonkast förkasta människor som omöjliga att sitta i närheten av: fyllon, knarkare, potentiella pratare, såna som ser sjuka ut, de som andas högt, de som luktar äckligt, de som ser farliga ut - alla sorteras bort omedelbart.

Jag skulle någon gång bara vilja komma in i en i övrigt tom tunnelbanevagn och se ett par små 70-åriga gubbar i maskopi hastigt överge sitt, under fniss utförda, skrapande av en varningsskylt. Eller vällde i mängder in i vagnen , dräggfulla, vid åttatiden en lördagkväll men lyckades ändå, på ett magiskt sätt, få plats allihop i en fyrasittgrupp.

Istället får jag använda min energi åt att hata människor som sätter sig ned i kollektivtrafiken, eller över huvud taget förresten, utan att ta av sig sin ryggsäck. Jag mår fysiskt illa varje gång det händer, det är vämjeligt!