UPPÅT? FRAMÅT?

På tåget till Uppsala idag diskuterade jag med mig själv ett lustigert ämne. I USA har Disney byggt Celebration, i Storbritannien finns det på prins Charles's ägor byggda Poundbury, i Kina byggs små kopior av Sigtuna: alla är storslagna exempel på utopism i vår tid. Här i Sverige bubblar byggbranschen som vore det 80-tal men nyurbanismidealen införlivas endast i smådoser, i några kvarter här och var - Järla Sjö, S:t Eriksområdet, Sickla Handelskvarter. Inte för att nyurbanismen som sådan är särskilt mycket att hurra för, kanske finns det till och med - som dess belackare gör - anledning att bua och plädera för att avbryta denna utveckling även i Sverige, men det är inte vad som står i fokus just nu. Poängen är att idén inte dras till sin spets här. De utländska exemplen skulle verkligen kunna ses som efterföljare av Ebenezer Howards idealträdgårdsstad - förverkligad i Letchworth - även om de inte följer just hans principer för hur en stad ska vara utformad för att göra nytta och bringa lycka och ordning till invånarna. Utopismen är uppenbarligen inte död, förutom i Sverige. Här tycks inte finnas grogrund för en driftig själ att övertyga finansiärer, företag, föreningar, organisationer, landägare och så vidare om det förträffliga - nej, det moraliskt riktiga - i att bygga den goda staden. Principerna importeras istället lite ljummet utan innehåll. Jakriborg är lustigt och så, men utopism är det knappast. Kan det vara så att Sverige har övergivit framstegstanken?

PERSPEKTIV

Det värsta som kan hända, om jag inte överdriver, är att - när dygnet förvridits in absurdum - strax före halv tolv bli så sugen på kinamat att man skulle kunna döda. Tänk, cashewnötter, kyckling skuren på lustiga ledder och purjolök i någon sås vars ingredienser du aldrig kommer få veta! Mitt ständiga behov av att unna mig saker och belöna mig när jag tycker att jag varit duktig sätts helt ur spel när jag inte omedelbart kan tillfredsställa mina matbehov. Den konstiga butiken på Hägerstensvägen är visserligen öppen, men att ställa sig och laga kinamat nu, i full vetskap om att hemlagad kinamat är en torftig ursäkt, nej jag tror inte det.

Mitt monster till uppsats blev i alla fall färdigt idag, eller för stunden färdigt i alla fall. Därför måste jag, ovillkorligen, belöna mig. Det är med andra ord dags att hitta surrogat för kinamat...

FRIHETEN

Det behövde kanske ta sin tid. Det är i alla fall nu, när jag är (väldigt väldigt nära) 25 år gammal som jag inser hur friheten känns. Den absoluta alltså. Friheten som är en liten apa som sitter på axeln och guppar och stör när man pratar, tänker och lyssnar. Jag kan göra precis vad jag vill, vilket jag inte så ofta gör. Jag upptäcker saker jag förmodligen borde ha upptäckt och värnat om när jag flyttade hemifrån för ungefär 6 år sen, men först nu ser storheten i. På väg från ICAt, den monumentala promenaden på cirka 70 meter som jag går tur och retur två-tre gånger en bra dag, när jag mumsande på en bit lakritsstång insåg att jag faktiskt mumsade på en bit lakritsstång samtidigt som jag bar hem den fantasilösa kreation jag skulle tillreda till middag. Det var då jag såg storheten. Även om jag inte gör så mycket med den, så har jag den: friheten. Apan och jag väljer våra strider, sätter våra tider, diskar när vi diskar och sover gott om nätterna. Som vanligt saknas bara en bil. Ok, och lite till.

Mitt förvridna dygn - eftersom jag ändå aldrig får något gjort före 11 finns ju ingen poäng med att gå upp tidigare - gör att jag om nätterna har ljuva problem. Efter att det dagliga arbetet avslutas ungefär när Seinfeld börjar är början en dans i parken, men sen, runt tolv, börjar besvären. Antingen kan man titta på Conan O'Brien ELLER så kan man avnjuta den underbara serien VIP, med Pamela Anderson som naiv livvaktsfirmaföreståndare. Och så blir klockan 1: gamla fina CSI-avsnitt, med en övernaturlig tilltro till naturvetenskap ELLER F/X, min gamla favoritserie. Oftast blir det ett evigt zappande. Så kan också friheten kännas.

NATURENS GODIS

Den gångna veckan har varit den sjukaste på mycket länge. Inte för att någonting hänt, förutom en trevlig och mycket välkommen dag i sällskap av de norska tu, utan för att jag knappt har lämnat lägenheten alls. Problemet med att ha en rätt dålig grunddisciplin är att när någonting sedan verkligen behöver göras, blir arbetsbelastningen helt enorm. Uppsatsen blev i alla fall tillräckligt färdig för att söka med, och nu väntar jag på att min framtid ska bli avgjord.

Nu var det dock inte det jag har samlat er här för att prata om. Utan det var något jag fick som en liten bonus när jag för några dagar sen pratade med min mor i telefon och i sedvanlig ordning beklagade mig över min flitighet och mina arbetstider som aldrig gav utrymme för lunch och vettig middag. Hon sa något mycket fängslande, som har stannat hos mig sedan dess: ät frukt, sa hon. Frukt! En produkt jag fullkomligt missat. Följande har jag nu mumsat i mig mer frukt än jag vanligtvis gör på ett halvår. Frukt är kalas, clementiner är goda, bananer är mums och till och med äpplen har sina ljusa sidor. Om jag skulle gissa, skulle jag säga att frukt är en av de saker jag äter mindre av än genomsnittssvensken. Saker jag konsumerar mer än genomsnittssvensken är:

* Bacon
* Pistage- och cashewnötter
* Chips
* Rotfrukter
* Dessertost
* Cognac, Whisky och framför allt Marc (vilket nog inte är så svårt)
* Spenat
* Muskot
* Rödvin

Inspirerad av dagens TV-tablå har jag fått två idéer, en till en serie och en till en filmsvit. 1) Jakten på en tjänsteman: Hasse Aro åker Sverige runt och intervjuar människor som varit involverade vid rekryteringen av en vakant plats vid en förvaltning. Reportaget innehåller rekonstruktioner av processen. 2) En filmserie om det 1:a till och med det 5:e sinnet. Jag ser framför allt emot premiären av filmen om det 3:e sinnet, luktsinnet är oöverträffat.

För övrigt: Om frukt är naturens godis är godis kulturens frukt.

PARIS, JE VIENS À TOI

Då var det klart! I början av juli åker jag till Paris, för en veckas kurs i l'analyse géométrique des données på Centre de Sociologie Européenne. Det blir vandrarhemsboende och mat av ungefär samma dignitet, men det kan jag knappast bekymra mig för. Istället bör jag kanske lite stillsamt fundera över hur jag ska kunna delta fullständigt i diskussioner om geometrisk dataanalys, fördelarna med euklidisk klassificering, moln av individer och axelmodaliteter på franska, när jag endast rudimentärt förstår det på svenska. Men det är bagateller, så länge nån betalar mig för att åka till Paris och vara student är jag en lycklig kampare.

JÄRNSPIKAR

Norrorts Plåtslageri AB, så heter firman. Varför i allsin dar en firma vill heta norrorts när den ligger i Bandhagen, it beats me. Hur som helst, de ska sätta igen några ventilationskanaler i vår fastighet och därmed i min lägenhet och var inne i fredags för att mäta och skulle stövla in även i morse och göra själva jobbet. Jag väcks således tidigare än jag trott av telefonen, det är en man som ringer från nämnda firma för att kontrollera att det är OK med mitt lag att de kommer och hantverkar hos mig på morgonkvisten. Javisst, säger jag och lägger på. Sen måste jag ha somnat om för nästa gång jag glor på digitalsiffrornas information visar hon på 10.50. Märkligt, tänker jag, att de inte varit här och och etter märkligare att jag inte gått upp denna morgon när jag lovat mig själv att vara igång med uppsatsandet så arla som möjligt. Döm då om min förvåning när följande sker: jag vaknar av mig själv, klockan är ungefär 7.20 och det är ett par minuter kvar innan klockan ämnar ringa (eller snarare pipa hysteriskt och skräckinjagande). Om en stund inser jag att jag varken har väckts av ett telefonsamtal, alls haft ett sådant samtal eller vaknat och varit förundrad över att ingen kommit och besviken på mitt senfärdiga uppvaknande. Hjärnspöken, muttar jag, och hör hur det rasslar till i brevlådan. Ned dimper en liten lapp från Norrorts Plåtslageri AB som vänligt och koncist informerar om att de har för avsikt att dyka upp imorgon, den 15:e för "att arbeta med frånluftskanalerna i Er lägenhet". Och så går livet...

DIONYSOS, MIN VÄN!

En ny vana, som jag är inte helt säker på är nyttig, har börjat göra sig gällande. Vid den närmare eftertanke, som jag unnar mig lite då och då, visade det sig att jag faktiskt inte funnit för gott att lämna flaskan ifred en enda kväll på ett rätt bra tag. Häpnen icke, det är inga skäckinjagande volymer som passerar genom min sköra strupe. Snarare är det min form av medicin, i förakt och hat för alla andra. Det kanske är en öl eller några öl någonstans i U-sala, det må vara lite öl och snaps i den nya etagen i S:a, det kan mycket väl vara - och är dessutom oftast - ett, eller ett par glas rött ibland ersatt eller kompletterat av starkare doningar inom väggarna för mitt eget tjäll och hemman. Jag dricker inte sprit och gråter framför stereon, som poeten skrev, utan snarare är det ett trevligt sällskap framför La Liga-fotbollen eller i föraktet för östeuropeisk smak. Om man är vad man dricker har jag tydligen svalt mig en juicedos Dionysos.

Tre dagar i rad har jag åkt till u-tetet för att gräva i offentlig statistik, men jag är så ovan vid att umgås så intimt med siffor, kolumner och tabeller att jag misslyckas på någon liten bärande punkt. Därav de tre dagarna. Vore jag den hjälte jag drömmer om skulle det alltså räckt med ett besök, men Frescati, med sitt främmandeklingande namn, är - eller har i alla fall blivit - mitt alma mater, där jag grundlagt mitt akamiska rykte och kapital. Därför känns aldrig tunnelbanefärderna så dramatiska eller skrämmande, i dag tog jag till exempel tillfället i akt att läsa konklusionen i Mickes avhandling om transnationella strategier och hittade om inte uppslag så åtminstone underlag för en uppsats jag känner kommer bli något av det positivistiskaste (!) jag någonsin klurat ut.

DAGENS SYLVESTER

Jag lovar, praktiskt taget, att jag under maj kommer skriva mer än under april och då menar jag inte bara det självklara att jag ska producera en magisteruppsats på.. 2 ½ vecka.. utan även i denna reflexiva form. Men den här veckan funkar det bara inte, EDUCULT i Uppsala höll mig hemifrån tolv timmar igår och kommer upprepa bedriften med råge i morgon och däremellan vore det helt enkelt lysande om jag kunde göra lite av det som jag säger att jag gör till människor jag vill imponera på.