FARVÄL FEBRUARI

När något börjar rinna ut infinner sig sentimentalitet. Det är problemet med att ha dessa godtyckliga uppdelningar av tiden, de ger intryck av att saker har ett slut och en början när allt egentligen bara antingen pågår eller inte. Men Minervas uggla och allt det där frammanar reflektion och återblickar och "flyger först i skymningen" och blablabla.. jävla Hegel. Jag är dålig på sentimentalitet tror jag, jag är dålig på att minnas saker på det sättet, är det inte detaljer eller något någon annan sagt fastnar det inte. George i boken jag började läsa igår har inga barndomsminnen, har jag det? Någonstans någongång läste jag att endast de som kan berätta historier upplever sånt som är värt att berätta. Och vad är minnen annat än nåt som berättas. Allt är berättelser - vad som i själva verket hänt spelar ingen roll och går i vilket fall aldrig att greppa. Historien och historier refererar endast till det förflutna utan att någonsin uppnå någon fast koppling.

Hur som helst drabbas jag ändå ibland av sentimentalitet. Men istället för att att knyta dem endast till avgränsningar i tiden tror jag att det passar bättre att också knyta dem till rummet. Under den första delen av dagen var jag sentimental över Linköpingstiden, en period tydligt avgränsad inte bara av tiden utan även av att den är nödvändigt knuten till platsen. Glass från Bosses och sprituell samvaro vid domkyrkan med Anders, eller våra spatserbesök på konsthallen. När Sfinxen (ett smeknamn på Emil jag precis som kom på, som är sjukt bra - vackra Emil med ett obegränsat referensarkiv) och jag (fast mest han kanske) tyckte det var den bästa idén att en hysterisk kväll på Nationernas hus försöka bryta upp främmande par som inte passade ihop med motiveringar som "det kommer bara sluta med socialt missanpassade barn", Tanten (ett till oetablerat smeknamn) som hade ett svajigt förhållande till sina barn och till sin hårfärg, den ständigt malplacerade Johan, Per - som slets mellan arbetaren och akademikern inom sig. Kvällar på Platens. Den sjukt långa vägen från centrum (som tog ungefär 10 minuter att se allt av) hem till Johannelund. När jag nära-döden-fyllecyklade ner för en brant nedförsbacke, över en bussväg, genom en skarp sväng och slutligen in i en buske på Kakans cykel utan bromsar. Och Kakan, härliga Kakan och vår dryghet mot alla som inte var vi på BVG-festerna. Sjukt mycket med Denise, såklart, också. Som en slags rubrik över tiden. Allt fladdrar förbi och fyller mig med kladdiga känslor och färgglad konfetti. Det var en kort tid i ett litet rum som placerar sig högt på min lista över tillfällen där det mesta var bra. Om inte bättre. Linköping med sina två år (nästan) funkar rätt bra i min tidsgeografi.

Sen har jag ägnat kvällen åt sentimentalitet för mitt föräldrahem, som jag känner det. Jag var där idag på namnsdagskalas kombinerat med kalas för att fira att huset har sålts idag. Det där jag bodde från 1988 till 2001 (och några månader 2004, men det behöver jag inte nämna), är nu sålt och den rumtiden får därmed också ett fysiskt slut. Att februari också råkar ta slut är bara ett sammanträffande.

LIBRI AD LIBRIS

Som ett brev på posten, eller kanske snarare som ett paket att hämta ut på Jour Livs (ja, det heter så), kom idag en låda från Adlibris. Det är egentligen livsfarligt för någon som alltid är fattigare än sin självuppfattning att många av objekten för ens passion finns att beställa på internet. Etter värre blir det också när de lockar med rea och fynd. Jag beställde ett par böcker på impuls och tänkte att jag säkert skulle kunna ångra mig eftersom det här var för flera veckor sedan och det uttryckligen stod att paketet skulle skickas först igår, men icke! Redan dagen efter min beställning fick jag ett hurtigt meddelande att allt var ihopplockat och fullständigt omöjligt att oihopplocka när jag vänligt frågade om denna möjlighet. Och nu när jag fått paketet har jag väldigt svårt för att skiljas från böckerna, även om flera av dem redan finns hos päronen eller hos min på böcker mycket rika mormor. Nu är de här, som objekt, och att bläddra i och känna på böcker är lika dyrbart för mig som falsk saffran är i arabländerna.

Som en tjänst åt storebrorsamhället tänkte jag här lista nyförvärven, eller om nån skulle ha åsikter om dem - hat eller kärlek:

Barnes, Julian - Arthur and George
Clarke, Susanna - Jonathan Strange & Mr Norrell (i en fullkomligt ohanterlig pocketupplaga, 1022s går liksom inte ihop med formatet: snålhet och vishet utan korrelation)
Kundera, Milan - Varats olidliga lätthet
Söderberg, Hjalmar - Doktor Glas
Söderberg, Hjalmar - Martin Bircks ungdom
Tóibín, Colm - Mästaren

Alltsammans för 427:- Att sedan internetbokhandlarnas framgång gör att de vanliga bokhandlarna går en långsam död till mötes, eftersom de inte kan konkurrera med priser hos leverantörer som inte behöver hålla sig med såna löjligheter som lokal och kunnig personal, väljer jag för tillfället att blunda för.

90-TALET TUR OCH RETUR

Panikångest, ilska och sen resignation. Där har vi de tre temata som kännetecknade min natt. Eftersom jag inte kunde somna genomled jag dem, i vanlig ordning, kronologiskt. Vanligtvis så somnar jag numera som ett barn - direkt och utan smärta - vilket gjorde att natten kändes extra tragisk och drabbande. Som om inte snuva och hosta räckte, även om de ingår i ekvationen som förklarande element. När ångesten och ilskan tagit ut sin rätt och jag hade legat och kokat ett tag för att mina vanliga knep inte hade någon som helst effekt försökte jag ett tag desperat att förstå hur Marty vid så många tillfällen lyckats sova på min soffa utan att klaga. Det visade sig vara fullständigt obegripligt och jag ersatte snabbt detta misslyckande med att slå på TVn, denna outsinliga källa till visdom och förströelse. Min glädje blev därför lika ärlig som häftig när Ztv eller vad det heter nu för tiden visade den gamla pangserien FX! Den skickligt porträtterade undertryckta kemin mellan Cameron Daddo (bara namnet är värt en applåd, samt naturligtvis att han var en prominent figur i den numera bortglömda serien Models Inc.) och Christina Cox, som trots (eller tack vare) sin tomboy-attityd och look är typiskt het à la 97, gör att man ser mellan fingrarna för den vansinnigt konstruerade historien. Den alltigenom gode Rollie (Daddo) och hans truliga partner Angie (Cox) hjälper tillsammans NY-polisen genom att snillrikt använda sig av sitt stora kunnande i specialeffekter och illusioner, som bygger på att allt klaffar precis på sekunden samt att de som ska luras står på det tejpade krysset. Naturligtvis går det alltid vägen, även om de då och då blixtsnabbt får improvisera när saker och ting, som genom ett inflöde av en metafysisk verklighet, blir mer komplicerade än de såg ut vid ritbordet. Denna glädjechock fick mig att glömma min sömnlöshet så till den milda grad att jag faktiskt somnade.

När jag sedan vaknade var det med en rysning. Inte av någon yttre anledning utan för att jag intuitivt visste att denna måndag var en dag värd att rysa åt.

VREDENS BRÖDBULLAR

Med pengar som brände i fickan gav jag mig igår ut för att förnuftigt göra av med lite av dem. Visserligen var den största delen av kosingen lånade, men det får duga i väntan på ärligare pengar. Eftersom tunnelbanan tog för lång tid på sig att komma beslöt jag mig för att istället närma mig den heliga Graal som är Liljeholmen medelst apostlahästarna, något som i efterhand kan tolkas som ett misstag eftersom jag (trots mitt vanliga förakt för den här typen av profetior) börjar ana en annalkande förkylning. Väl i Liljeholmen storhandlade jag först, vilket för en person som vanligtvis handlar på den lokala butiken minst en gång om dagen innebär att jag gjorde av med mer än 100 kronor på ett och samma tillfälle, för att sedan påbörja ett avgörande karaktärsprov. Närmare bestämt inhandlade jag en BiB, som det heter i folkmun. Och eftersom jag är ohälsosamt förtjust i rödvin ska det bli mycket intressant att följa mitt förhållande till denna lockande låda, som står och sirensjunger (OOa-O-AAo-EYooO) bland den övriga spriten ovanför min kyl. En viktig första seger var att det fortfarande fanns vin kvar när jag somnade inatt och att jag ännu inte varit på den idag.

På väg till Liljeholmen passerar man alltid, om man går den väg jag gick det vill säga, Nybohov. Varje gång jag går där förundras jag över att någon när det planerades uppenbarligen måste tyckt att det var en lämplig och fin idé att bygga fullständigt enorma hus. De långa husen där uppe är nämligen verkligen Enorma:


Från: Lantmäteriverket

Enorma innebär här lite drygt 200 meter, vilket kanske inte låter fruktansvärt enormt, men det är det. Dessutom finns det tre tvåhundrametare där uppe, vilket ger 600 meter hus. Eftersom varje hus har fem-sex våningar och det dessutom finns 11 stycken 12-våningars punkthus på området kan man tänka sig hur fruktansvärt många människor som måste trängas på denna förnämliga plats, visserligen beläget på en höjd med utsikt över hela Stockholm, men omgärdat av motorväg åt tre håll. Att det inte är något högprestigeområdet behöver nog inte nämnas. Visst finns det behjärtansvärda skäl i att bygga bostäder, det gör det alltid, och det finns naturligtvis goda sociala skäl till att bygga områden för mindre bemedlade grupper, men det måste ändå gå att ifrågasätta hur detta sker. Fanns det verkligen ingen annan lösning än att bygga dessa monumentalistiska cancersvulster, som dessutom är ungefär det första man ser av Stockholm när man kommer med bil söderifrån? Tyvärr kan jag inte ens här riktigt klaga på ett socialdemokratiskt styre, för även privata aktörer byggde hus av samma idétradition när Nybohov byggdes. Sen vandrar man vidare ner till Liljeholmen, som har blivit någon form av nybyggarmekka under senare år. Dock har samma glada gäng tyckts bestämma utvecklingen även där, eller barn av samma anda som sina föregångare. Det finns säkert platser där hus av Nybohovsstorlek är motiverade och det är nog inget egentligt fel med de hus som har byggts kring Liljeholmstorget, det är bara naturligt att modet inom branschen ibland inte överensstämmer med de egna idealen, men någon borde ha tänkt på mellanrummen, hur husen verkar tillsammans. Jag behöver inte ens klaga på bristen av hänsyn till fasaden, som har varit ett aber i svensk stadsbyggnad under en väldigt lång tid. Det jag klagar på, och det gäller alla nybyggnadsområden som är på gång, är volymen. Inte på området, utan på byggrätterna. Av någon anledning säljs byggrätter som innebär att huskropparna blir väldigt stora, ett helt kvarter kan vara uppbyggt av ett och samma hus. Felet ligger inte hos byggbolagen, för dem är det uppenbart fördelaktigt att begagna sina byggrätter på effektivast möjliga sätt, och volymfördelar blir det självklart jämfört med om man på samma plats skulle bygga säg åtta olika hus. En lösning, som visserligen har blivit lite mobbad i vissa arkitektkretsar, är att bygga större enheter, men simulera att det är flera hus genom att ha olika fasader. Så har skett till exempel på Drottninggatan, även om det då gällde renovering av befintliga hus där enbart fasaderna stod kvar och innandömet ersattes. Alternativt går det att sälja byggrätter av mindre omfattning.

Ett bra exempel på hur den förhärskande arkitekturen, med underbetonade fasader (även om det här är mer medvetet och därmed mer intressant än exmpelvis vid Liljeholmstorget) och mycket glas och sektionsgjuten betong som materialval, som ändå bevarar en mindre skala och fungerar bra med sin omgivning är Surbrunnsgatan 54, som är ritat av Vera arkitekter (se kvarteret Nejlikan). Visserligen är det gjort i en redan färdig sammanhängande bebyggelse, men visar på att byggrättsstorleken har ett visst samband med innovativa lösningar och en större idémässig utmaning. Visserligen (igen) motiverar också här innerstadsläget och ett mycket högre tomtpris också en större hänsyn till effekter och omsorg om detaljer när marknadsvärdet på det färdiga huset redan från scratch är mycket högre. Mindre byggrätter, även vid nybyggnadsprojekt, skulle dock potentiellt låta fler byggherrar konkurrera om kundernas uppmärksamhet vilket i sin tur säkerligen skulle leda till liknande resultat, om än kanske inte alltid lika lyckade.

Sedan går det, för att återvända till exemplet Nybohov och Liljeholmstorget, att ifrågasätta stadsplanen. Utan att förorda en nyurbanistisk tradition, med små traditionellt stadslika fastigheter à la Sickla handelskvarter eller delar av St. Eriksområdet, måste det ändå finnas alternativ till att bygga stora husenheter som istället för att komplettera och kommentera varandra snarare distanserar och isolerar sig från varandra. Problemets rot tror jag ligger stor del del i att det svenska universitetsväsendet (återigen) har klassificerat både fysisk planering och arkitektur som framför allt tekniska ämnen, istället för konstnärliga eller samhällsvetenskapliga. Samhällsplanerere får på sin höjd vara med och organisera processen, men i den fästs så stor vikt vid expertkunskapen som arkitekter besitter att det största arbetet går ut på att undergräva auktoriteten hos alla andra som vill yppa sig.

Nåväl, nu ska jag fördjupa mig i huruvida historien är en illusion eller inte och vad detta skulle få för implikationer för historievetenskapens vara. Samt äta en av de magnifika brödbullar jag ägnade fredagseftermiddagen åt att baka.

BOLLEN ÄR RUND

Nu börjar äntligen härligheten, Champions League såklart. Jag kommer vara fullständigt död för världen två kvällar ett par veckor i månaden intill maj. Det finns två, för mig gynnsamma, sätt att se på mitt sjuka intresse för (att titta på) fotboll. Antingen så är det mitt sätt att komplettera den värld jag oftast befolkar, av böcker och reservoirpennor och allmänt förakt för det mesta, med en värld som är folklig, populistisk och underhållande på ett "se på de dresserade aporna"-vis. Eller så är det den första världens essens som har sipprat över även till fotbollen. Jag ser alltså enligt detta på spektaklet för att fotboll är ett intressant exempel på socialpsykologisk interaktion och människors förmåga att inordna sig under strategiska system. Dessutom är ju den allmännaste formen av abstraktion, vågar jag påstå, som förekommer i samhället sportmetaforer. För att inte tala om i amerikansk populärkultur, där en liknelse mellan vad som helst och vad som helst från sportvärlden är en vedertagen symbol för andlig utveckling och intellektuell spritualism. Den sociala funktionen av sportmetaforer, och i Europa då särskilt fotbollsdito, är en mellanväg mellan att säga någon uppenbar plattityd och att formulera en självständig tanke.

Hur skulle det förresten (jag börjar få upp andan på att göra snabba generaliseringar och dåligt underbyggd argumentation, som detta forum är som gjort för) vara om fler sfärer av samhället tillämpade samma rektyteringsmönster som svenska fotbollsförbundet gör vid tillsättningen av förbundskapten? Om till exempel riksbankschefen blev anställd på grund att att han/hon gått de interna utbildningarna (samhällsekonomisk program + Handels) och saknade all egentlig erfarenhet av en verklighet som låg mer än en hundpromenad från skolbänken. Då skulle vi kanske fått nöjet att höra Bengt Dennis kommentera riksbankens agerande under räntekrisen med: "egentligen tycker jag att vi gör det riktigt bra, i det läget ska vi höja till 500 % och vänta på resultatet, det finns egentligen inget annat att göra. Sen funkar det inte alltid, det är ju så i nationalekonomi... men jag tycker ändå på det stora hela att vi gjorde det riktigt bra". Förutom på detta förbund är det bara i politiken som samma huvudlösa rekryteringslogik tillämpas. "Bosse/Cecilia, du kan väl lite om ekonomi/TV och sånt där? Vill inte du vara ansvarig för Sveriges finanser/kultur?" Bara för att man varit någorlunda engagerad i organisationen tillräckligt länge är man inte bara lämplig, utan till och med det enda internt godtagbara alternativet.

SVART OCH GUL GALLA

Om det är en euforisk känsla att uppnå ställda mål och införliva lite av de enorma förväntningar framför allt jag har på mig själv, när det gäller det mesta, är det en exponentiellt förtryckande känsla att uppleva sig som odisciplinerad, trög och icke-produktivt hedonistisk. Istället för att läsa och skriva om diskursanalys spelar jag betapet; istället för att läsa och skriva om konsumtionshistoria läser jag fotbollsnyheter; istället för att läsa och skriva om modern sociologisk teori skriver jag menlösa trivialiteter på bloggen. Visserligen vet jag att det ofta är medvetet som jag skjuter upp saker för att jag på ett självdestruktivt sätt tycker om upplevelsen av att veta att ett inlämningsdatum närmar sig och det som ska stötas och blötas måste göra så snabbt och elegant, annars väntar misslyckandets otänkbara realitet. Det mesta som måste göras går ändå att göra så mycket snabbare än vad det svenska universitetssystemet i sin socialdemokratiska kläggiga välvilja och alla-får-följa-med-anda räknar med i sina kalkyler. Problem uppstår när vissa kurser inte har fasta slutdatum utan "gör det när du vill och kan", vilket får som resultat att jag kan skjuta upp det till dödsbädden (inte min, utan tidsandans; die zeitgeist).

Universiteten borde ha en övre åldersgräns, för att slippa alla de som (jag talar av begränsad erfarenhet endast om filosofi, språk- och samhällsvetenskap) tycker att de kan "unna sig" lite studier när barnen flugit ut och som generöst berättar om de värdefulla erfarenheter uppfostrandet av dessa barn har gett och den fantastiska aktualitet dessa har för vilket ämne man än för tillfället diskuterar. Och dessutom borde någon inse det orimliga i att kalla vissa kurser för heltidsstudier och till råga på allt inte premiera snabbhet i formen av att få mer bidrag om man läser fler poäng.

Nu har jag sagt upp mig på A4, vilket kommer göra min tillvaro lite mer dräglig eftersom jag tydligen inte kan tolerera arbetsuppgifter som innebär att exempelvis hälla upp vin och kopiera sjuka mängder papper. Synd bara att det är ett företag som lever i en värld där det är fullkomligt naturligt att - på en vanlig sketen måndag - bjuda medarbetarna på lunch på Gondolen, men det kan inte hjälpas.

ENTEN-ELLER

Efter en hård dag på barrikaderna tyckte jag att en belöning var på sin plats. Således, efter 6 timmars lördagsplugg åkte jag till Uppsala för allsköns nöjen och förlustelser. Den obligatoriska ölstunden hos Daniel följdes av en makalös turnépremiärkonsert med Salem al Fakir på Katalin. Han sjöng så vackert att mitt hjärta smälte om och om igen. Det var också en osökt tillfälle att prata obsceniteter med Sami och att träffa på ännu en dubbelgångare, fast den här gången inte till mig. Jag ser många dubbelgångare. Sen bar det av till ÖG där Kapellet spelade, jag svalde min stolthet och erkände högt och ljudligt att de gjorde In the Stone betydligt bättre med den andra killen än med mig. Tur att han inte sjöng Sledgehammer också. En kväll med glam, glans och dans alltså, vilket behövdes eftersom jag aldrig träffar några människor under veckorna längre.

Mitt förhållande till Uppsala är kluvet, det är som staden varannan gång spottar ut mig och varannan sväljer mig hel. Den har fått symbolisera så mycket för mig som den på vissa områden aldrig levt upp till, vilket gör att jag varje gång närmar mig den med rädsla, eller som en blyg smygande pygmé.

PERSPEKTIV PÅ STYRKA

Alltid när jag har gjort lite av det jag ska, den här gången en av de inlämningsuppgifter jag verkligen behöver göra, fylls jag av en känsla av enorm förmåga. Det är som jag kunde flytta berg. Eller för någon som - för att citera Paul Bettany - har en kropp som är gjord för läsning: det är som jag kunde ta mig igenom alla delar av På spaning efter den tid som flytt, i ett svep.


En förvirrande detalj i mitt liv är den mystiske man i Göteborg som med jämna mellanrum råkar spela in långa brusande meddelanden på min telefonsvarare. Det verkar inte bättre än att mitt nummer står först i hans telefonlista, vilket inte i sig är så förvånande, och han ringer av misstag. Om det bara var detta skulle det knappast kvalificera som förvirrande, utan snarare något som händer både då och då. Vad som gör det förvirrande är att vi inte har något med varandra att göra, han är han och jag är jag - och aldrig mötas de två. Så vitt jag vet har han inga som helst skäl att ha mitt nummer, men eftersom jag varje gång kollar upp vem den okände är, kan jag inte längre tro något annat. Hur än mer Austerskt skulle det inte vara om det visade sig att mitt nummer slumpmässigt formats i hans telefon, varje gång! Om det sker fler gånger övertrumfar det med råge mannen som ringde och var övertygad om att jag ville köpa en flygel från Ersta kyrka.

MIN PASSION

På senare tid har en passion blossat upp inom mig, som har gjort sig påmind ett par gånger tidigare i livet - även om Anders denna gång verkat som katalysator. Jag har blivit tillfälligt (?) besatt av reservoirpennor. Den allra främsta favoriten just nu är nog denna:

En Waterman Hémisphère (som om det behövde förtydligas). Fantasin om att hålla den och låta den bilda stommen i ett helt nytt liv är ungefär vad som får mina dagar att gå för tillfället. Ibland, för att skapa andra effekter, föreställer jag mig istället denna:

För att verkligen förstå vad denna Sheaffer Agio innebär kan man betänka följande:

LIGHT, FREE - FLOWING, SMOOTH

Like the finest grains of sand, Sheaffer® Agio® pens exude
a natural quality. Slim, with a comfortable textured grip, it's
a pleasure to write with a sophisticated and comfortable
Agio writing instrument.

This smart, yet practical collection is a modern classic
- with stylish finishes to match today's lifestyle accessories.

Pennorna är inte bara pennor, de är emblem för ett liv jag vill leva. Ett liv där pennan och jag verkar tillsammans - och inte bara för putslustiga ändamål! - och skapar mening och djup innebörd åt allt jag företar mig. De senast dagarna har jag fyllt papper på papper med vad som för en utomstående betraktare måste framstå som galenskap och mani. Långa haranger med samma ord upprepade igen och igen och igen, eller endast reflektioner om hur själva skrivupplevelsen känns. Men de får inte tolkas så. Jag har behövt fylla dessa papper för att veta vilken av fyra möjliga pennor som var min Penna. Processen är ännu inte avslutad, den kommer inte vara fullkomligt avslutad än på länge eftersom de pennor jag väljer mellan inte motsvarar min sinnebild av den penna jag vill leva mitt liv med. Om det bara var för att det är lättare att öva sin handstil och identifiera sig med en penna än att göra de miljoner inlämningsuppgifter jag borde ägna min tid åt vore det bara ett tecken på dålig karaktär och disciplin. Fördelaktigare är att se det från mitt andra perspektiv. Och det är inte ett idealiserat och konservativt luftslott jag försöker bygga, utan pennan är fysiskt nödvändig för att komma framåt. Den är en avgörande byggsten i det goda samtalet (som för övrigt också var en TV-serie, som nog herr Smart log i mjugg åt och junker Dum tyckte var pretentiös), det goda livet och - i förlängningen - nyckeln till Sierra Madres Skatt.

VÄRLDEN OCH JAG

Det är svårt, har jag märkt, att hitta rätt tonfall. Man vill varken skrika så att folk blir trötta utan like och går därifrån eller viska så att folk måste koncentrera sig in absurdum. Jag vill ju både predika för den breda populasen och kokettera med esoterisk fackexpertis. För att uppdatera ordstävet vill jag både tala med tribal-tatueringsfolket på svennemål OCH med intelligentian med god akribi och precision. En sjujävla balansgång om jag får yttra mig. Vilket jag får.

Ett recept kan vara att enbart använda kategoriska uttalanden, som kommer så lätt för mig. Dessa kan Alex Schulman läsa bokstavligt och tänka "jag förstår det här", men även Horace Engdahl kan läsa det och tänka "jag förstår det här". Just det: Schulman kommer framgent att vara junker Dum och Engdahl att vara herr Smart. Det behövs idealtyper. Se där - ett kategoriskt uttalande.

Förstår Alex Schulman "kategoriskt uttalande"?

INTÅG I SOMMARHAGEN

När någonting är nytt går det fortfarande att forma. Det har inte ännu stelnat till en bestämt form utan man kan liksom knåda det mellan fingrarna (eller mellan armbågarna etc. om man inte har några fingrar - jag vill inte vara fördomsfull) och göra det till vad man vill. Nytt är kul, det är grundläggande mänskligt. Jag tror att, om man undantar typ katolska kyrkan, Götiska förbundet och PRO från generaliseringen, så tror jag att alla tycker att nya saker är kul. Det är nog för att man inte riktigt har bestämt sig för vad man ska använda det till än.

Nu står jag därför lite inför ett vägskäl. Vad ska jag ägna denna nya kanal till omvärlden åt?

Skriva små skälmstycken om det senaste från Stureplan? Kanske ska jag bli en ny, förbättrad Alex Schulman? Jag kan försöka skriva saker som man, under det att man läser dem, inte desperat behöver leta efter igenkänningspunkter, logik och sammanhang eller en effektiv poäng. Texter som endast resulterar i att man när man läst dem lite trött konstaterar "vad synd" och istället bläddrar till kvällens TV-program.

Eller kanske långa djuplodande analyser av populärkulturella fenomen. Förpacka mina sjuka åsikter i en snygg förpackning som tilltalar både populärvetenskapare och academias främsta samhällsvetarelit? Syftet kanske ska vara att skapa den första blogg som Horace Engdahl följer med spänning...

Förmodligen blir det som det alltid blir. Jag får ännu ett utrymme för att klaga på allt som jag inte tycker om (det mesta) och hylla det jag gillar.

Men vafan. Liksom.