VÄRLDEN OCH JAG

Det är svårt, har jag märkt, att hitta rätt tonfall. Man vill varken skrika så att folk blir trötta utan like och går därifrån eller viska så att folk måste koncentrera sig in absurdum. Jag vill ju både predika för den breda populasen och kokettera med esoterisk fackexpertis. För att uppdatera ordstävet vill jag både tala med tribal-tatueringsfolket på svennemål OCH med intelligentian med god akribi och precision. En sjujävla balansgång om jag får yttra mig. Vilket jag får.

Ett recept kan vara att enbart använda kategoriska uttalanden, som kommer så lätt för mig. Dessa kan Alex Schulman läsa bokstavligt och tänka "jag förstår det här", men även Horace Engdahl kan läsa det och tänka "jag förstår det här". Just det: Schulman kommer framgent att vara junker Dum och Engdahl att vara herr Smart. Det behövs idealtyper. Se där - ett kategoriskt uttalande.

Förstår Alex Schulman "kategoriskt uttalande"?

INTÅG I SOMMARHAGEN

När någonting är nytt går det fortfarande att forma. Det har inte ännu stelnat till en bestämt form utan man kan liksom knåda det mellan fingrarna (eller mellan armbågarna etc. om man inte har några fingrar - jag vill inte vara fördomsfull) och göra det till vad man vill. Nytt är kul, det är grundläggande mänskligt. Jag tror att, om man undantar typ katolska kyrkan, Götiska förbundet och PRO från generaliseringen, så tror jag att alla tycker att nya saker är kul. Det är nog för att man inte riktigt har bestämt sig för vad man ska använda det till än.

Nu står jag därför lite inför ett vägskäl. Vad ska jag ägna denna nya kanal till omvärlden åt?

Skriva små skälmstycken om det senaste från Stureplan? Kanske ska jag bli en ny, förbättrad Alex Schulman? Jag kan försöka skriva saker som man, under det att man läser dem, inte desperat behöver leta efter igenkänningspunkter, logik och sammanhang eller en effektiv poäng. Texter som endast resulterar i att man när man läst dem lite trött konstaterar "vad synd" och istället bläddrar till kvällens TV-program.

Eller kanske långa djuplodande analyser av populärkulturella fenomen. Förpacka mina sjuka åsikter i en snygg förpackning som tilltalar både populärvetenskapare och academias främsta samhällsvetarelit? Syftet kanske ska vara att skapa den första blogg som Horace Engdahl följer med spänning...

Förmodligen blir det som det alltid blir. Jag får ännu ett utrymme för att klaga på allt som jag inte tycker om (det mesta) och hylla det jag gillar.

Men vafan. Liksom.